Nyflamenco?
Begreppet nyflamenco är ju en ny uppfinning, inspirerad främst av begreppet nycirkus. Nycirkus, tänker jag mig, är de klassiska cirkuskonsterna förnyade och använda på ett konstnärligt och kreativt sätt för att gestalta och möta andra scenkonster.
På samma sätt finns det idag en stark strömning inom flamencon att använda flamencons rörelsespråk, strukturer eller känsla, för att på ett nytt sätt skapa och uttrycka nya saker. På vilket sätt gestaltar sig denna nyflamenco? Vilka håller på med nyflamenco och på vilket sätt? Hur ser utvecklingen ut i flamencons hemland Spanien och hur ser den ut här i Norden? Det är frågor vi kommer att vända och vrida på.
Men nu ska jag inte avslöja för mycket, men det kommer att bli ett väldigt spännande seminarium! Vi kommer också att visa prisbelönta dokumentärfilmen "Bailaores" som visar dans och intervjuer med fyra av de mest tongivande dansarna/koreograferna inom nyflamenco i Spanien: Belén Maya, Rafaela Carrasco, Israel Galván och Andrés Marín. Missa inte!!
www.sodrateatern.com
Julstämning i sydspanien
Nu rustar sig Sevilla för jul. På gatan säljs rostade kastanjer från rykande järngrillar. Rökelse och värme bolmar ut från kyrkorna, som ständigt har dörrarna på vid gavel nu. Dit kan man gå in, titta på Jesu lidande, göra korstecknet och kyssa Marias fot eller hand. Maria verkar alltid vara mer populär här...
Ljulljus på gatorna och konstsnö i skyltfönstren. Dansande tomtar. Och turrón - spansk nougat! Överallt säljs den, av mandel, av choklad och med doft av apelsin, torkade frukter och valnötter.
En stor gatumarknad har öppnat på en av stans torg. Vad är till salu? Alla tänkbara tillbehör som behövs för en julkrubba. Och det är inga minimalistiska krubbor vi talar om, utan kompletta med alla tänkbara figurer, med speciella detaljer i miniatyrformat som får dockhusbarnet i mig att vilja köpa allt.
Jag missar tyvärr zambomban (julfest på Jerez-vis) på min stampeña för idag är det sista dagen i Sevilla innan Stockholmsvintern väntar. (Obs! Skrevs den 16 december, men kunde inte läggas in förrän nu.)
Miguel Poveda - the one and only
Därför ska jag fatta mig kort, för det går helt enkelt inte att återge denna konsert i ord. Biljetterna tog slut på mindre än en halvtimma när de släpptes två dagar tidigare och det var fullt till sista plats. Konserten var en klassisk recital, där en lång rad av olika flamencostilar presenteras med utrymme och tid att tolkas fullt ut. Soliga cantiñas som första nummer. Cantes de levante tillsammans med samme gitarrist, Juan ramon caro, som han vann El festival de la Unión med, startskottet för Miguels karriär. Bulerías de Jerez, som Miguel är så förtjust i, med svängige och pillimariske gitarristen Juan Diego de Jerez. Soleá, malagueña/verdiales, tientos/tangos, bulerías igen - denna gång från Lebrija.
En helt magisk stund inträffar då alla medmusiker går av scen och lämnar Miguel ensam för att sjunga en toná, helt a capella. Plötsligt så tystnar micken, mitt i en letra (sångvers). Miguel slår ifrån sig micken och fortsätter att sjunga, omickat. Hans röst, helt ensam och naken sprider sig ut i tystnaden som nu är kompakt. Varje människa i publiken sitter spänd och andaktsfull. Och så i slutet av en fras full av melismer, så rullar ett mäktigt unisont olé in mot scenen som en våg.
Konserten avslutat med an underbar fin de fiesta där alla de svartklädda musikerna, en efter en, går fram och dansar förläget por bulería till publikens stora förtjusning. Los palmeros, percussionisten, de två gitarristerna (Juan Diego var var i sitt ässe - lysande!) och så till sist Miguel själv. "Men vem sjunger till mig då? tittar han frågande mot publiken. En av los palmeros sväljer skammen och sjunger så att Miguel kan göra sin pataíta. Och så samlar han ihop hela gänget i en slutllamada och de tågar ut, någon gungande, någon haltande, och resten struttande i egensinniga buleríassteg, med armarna runt varandras axlar. Ovationerna är förstås stående.
Nyflamencofestival i januari - nu är programmet här!
Nu är biljetterna släppta till Nyflamencofestivalen på Södra teatern! Jag är med och driver festivalen och kommer också stå på scen i Danza flamenca samt hålla i seminarium om nutida flamenco.
Vore jätteroligt om just DU kom!
Biljetter finns på www.sodrateatern.com
:)
/Åsa
13 – 14/1 2007, Södra Teatern
De senaste tendenserna inom flamencodansen idag lyfts fram under en 2-dagarsfestival med föreställningar, seminarium och filmvisning. På scenen syns svenska danskompaniet Danza flamenca som premiärvisar koreografin ”Suecia?”, prisbelönta finska uppsättningen ”Cuentame lluvia” av Compañia Kaari Martin samt en av de främsta talangerna inom nutida flamenco i Spanien idag Manuel Liñan med kompani.
Först ut är en Nordisk kväll med premiär av svenska flamencodanskompaniet Danza Flamencas verk ”Suecia?” (Sverige?), av spanske koreografen Angel Rojas. Verket handlar om mötet med Sverige och svenskarna och visar en experimentell flamencodans till modern svensk folkmusik.
Samma kväll visas ”Cuentame lluvia” (Berätta regn för mig) av finska Compañia Kaari Martin, som vunnit koreografiskt pris som första icke-spanska grupp någonsin i ”Certamen de coreografía de danza española y flamenco” i Madrid i somras. På scenen medverkar 10 musiker och dansare, varav flera toppnamn från den spanska flamencoscenen såsom sångaren Falo och pianisten Pablo Suarez.
Dagen därpå hålls ett seminarium kring begreppet nyflamenco, vad det kan betyda och den senaste utvecklingen inom flamencodansen idag. Prisbelönta dokumentären Bailaores om några av de främsta representanterna för ett nytt förhållningssätt till flamencondansen.
Kvällen toppas med föreställningen ”1980” av Manuel Liñan, en av de främsta talangerna inom nutida flamenco i Spanien idag. Hans tekniska skicklighet kombinerat med viljan att utforska sin kreativitet i nya banor gör honom till en nytänd stjärna på flamencohimlen.
Festivalen arrangeras av Södra teatern i samarbete med Compañia Kaari Martin och Åsa Danielsson, samt Svenska flamencoföreningen Sacai med stöd av Danshögskolan och Danskompaniet.
Program
13/1 NORDISK FLAMENCO x 2 Föreställning: Suecia? PREMIÄR!
Danza Flamencas senaste koreografi av spanske koreografen Angel Rojas till modern folkmusik av svenska gruppen Bazar Blå.
Föreställning: Cuéntame lluvia
Compañia Kaari Martins verk som vunnit tredje pris i 2006 års ”Certamen de coreografía de danza española y flamenco” i Madrid. Nu i liveversion!
14/1 NYFLAMENCO Seminarium: Nyflamenco?
Seminarium med Åsa Danielsson, ordförande i Svenska flamencoföreningen Sacai, Beata Alving, ämnesansvarig Spansk dans på Danshögskolan, Kaari Martin, koreograf samt Roni Martin, kompositör.
Filmvisning: Bailaores
Prisbelönt dokumentärfilm om dansarna Belen Maya, Rafaela Carrasco, Israel Galván och Andrés Marín. Av Albertina Pisano.
Föreställning: MANUEL LIÑAN: 1980
Föreställning med en av de största talangerna inom nutida flamenco just nu, Manuel Liñan och hans kompani.
Entré: 280 kr per kväll, 60 kr för filmvisning + seminarium
Festivalbiljett: 500 kr för båda dagarna, inklusive filmvisning och seminarium. Sacaimedlem: 450 kr för festivalbiljetten (10%).
Ingen åldergränsFörköp: www.sodrateatern.com / 08 556 97 230
Festivalen arrangeras av Södra Teatern i samarbete med Compañia Kaari Martín, Åsa Danielsson samt Svenska flamencoföreningen Sacai, med stöd från Danscompagniet och Danshögskolan.
Moróngitarr och en ung bronsdansös
Sista onsdagen på Torres Macarena innan jul. Jag har lärt mig strukturen på uppträdandena under dessa peñakvällar nu: ett gitarrsolo, ett sångsolo med ena sångaren, en dans. Paus. Gitarrsolo. Ett sångsolo med andra sångaren. Dans. Fin de fiesta por bulerías.
Gitarrsolo med doft av Morón
Till skillnad från tidigare kvällar var det väldigt spännande att höra gitarristens solo ikväll. Han (han var ersättare så jag snappade tyvärr aldrig upp hans namn) är nämligen representant för den väldigt utpräglade Morón-stilen. Morón de la Frontera är en liten andalusisk by som blivit ursprungsort för en helt egen skola inom flamencogitarren, främst genom gitarrister som Diego del Gastor och Diego de Morón.
Den här unge gitarristen spelar en soleá, genomsyrad av Moron-stilens karaktäristiska drag.
Entoniga melodislingor, tvingande fingerföring, långa solon med bara el pulgar, tummen. Resultatet blir en sträv, autentisk gitarr utan krisiduller, nästan hypnotisk i sin enformighet. Det var härligt att höra!
Expressiv sång med lokala talangen Natalia Marín
”Sångerskan Natalia Marín kommer från peñan”, upplyser herren bredvid mig om. ”Vi har hört henne sedan hon började och hon har gjort stora framsteg.”
Hennes tangos är expressiva och extroverta, hon sjunger verkligen till sina åskådare, väljer ut olika sektioner av publiker som hon dedicerar olika fraser till. Vissa personer, antagligen vänner till henne, får hela letras sjungna till sin ära. ”Tu no sabes el color de limón, ay” sjunger hon och pekar på en äldre dam innan hon rematerar sig själv med några danssteg.
Bronsflickan
Niña del Bronce gör sitt första solo, en soleá. Hon är verkligen en niña, bara 16 år men med det sceniska självförtroendet och uttrycket i full blom. Hennes dans är kurvig, med krökta armar, många quebradas (kroppsböjningar), men framförallt mängder av skarpa utfall och temperamentsfulla remates.
I andra set dansar hon en alegría. Här blir jag lite besviken. Många av de steg och remates hon använt i sin soleá upprepar hon och då förlorar de lite av sin charm.
Tyvärr hänger inte riktigt tekniken med på det hon försöker göra. Hon försöker sig på de starka, explosiva snubblande remates som räddas i sista sekund av en järnhård kroppskontroll, en strikt pose, som frusen i is. Det är bara att hon inte riktigt räddar sina remates utan står kvar och svajar. Hon gör sitt fotarbete i lite för hög hastighet så det blir otydligt och otight. Hon vill helt enkelt lite för mycket. Men med den åldern och den viljan kommer hon säkert att utvecklas snabbt under åren.
En fredagskväll i Sevilla
Så här artade sig min fredagskväll.
Första stopp, 21.00:
Casa de la Memoria
Casa de la Memoria är delvis ett museum som hyllar al-Andalus, den moriska tiden i Spanien, en tid av relativt stor öppenhet, intelektuellt och konstnärligt högtstående och en samlingsplats för människor från hela världen. På kvällen förvandlas husets vackra patio till flamencotablao och där trycks turister in i två omgånga per kväll. Artister är bland annat Pastora Galván samt svenska Luna. 
Pation på Casa de la Memoria
Ikväll är det Carmen Mesa och Oscar de los Reyes som är huvudartister. Jag träffade Carmen Mesa kvällen innan tillsammans med Chloé och tänkte ta tillfället i akt att kolla in henne.
Till min stora glädje var sångaren för kvällen Vicente Gelo! Han är ingen mindre än den födelsedagspresent jag fick av min vän och danskollega Anna när vi var i Sevilla för några år sedan. Vi hade just sett honom uppträda och tyckte mycket om hans sång. Några dagar senare så berättade Anna att jag skulle följa med henne för en hemlig present. In kommer Vicente Gelo och sen får jag en timmas sångklass med honom! Jag var mycket nöjd!
Med gitarren i sin famn sitter ytterligare en i syskonskaran Campallo, Juan. Bror till danstalangerna Rafael och Adela, alltså. Det går verkligen inte att ta miste på hans släktskap, samma vackra, lite rävaktiga ansiktsdrag.
Vicente inledde med en suggestiv, svängig tangos som efter några letras övergick i solig colombianas. Hans sång är stark och svängig, rösten känslig och angelägen.
Oscar de los Reyes hade jag redan sett några veckor tidigare. Denna gång var det soleá por bulerías på menyn. Fast samma basingredienser som i den siguiriya och den alegría jag sett honom dansa tidigare.
Sanslöst snabba och starka fötter, rytmiskt komplicerade remates, lite fingerknäppningar och så lite showande; den här gången tog han av sig den vita kavajen till damernas förtjusning och rullade upp ärmarna lagon innan nästa halsbrytande remate.
Juan Campallo gjorde sedan ett mycket vackert gitarrsolo: känsligt, lyriskt och lågmält. Långt ifrån den fingerakrobatik som ofta tar överhanden när flamencogitarristerna sätts i fokus.
Carmen Mesa kom in som en frisk fläkt till alegríans toner. Hon är sprudlande glad och jalear nöjt för att höja stämningen. Hon är förvånansvärt lik Silvia de Paz (en annan sevilladansare som ofta syns på Casa de la Memoria), både till utseendet och till uttrycket.
En sak som irriterade mig var att Oscar de los Reyes, som naturligtvis är lika virtuos på palmas (handklappar) som på fotarbete, verkar sitta i sin egen världs och leka medan Carmen uppträder. Han tittar sällan på henne, oftare på gitarren och roar sig med att göra fingerknäppningar mellan sina handklappar. Det kändes lite respektlöst, som att han inte kunde vara fokuserad nog på att han faktiskt hade en stödjande funktion nu, precis som Carmen tidigare varit odelat koncentrerad på varje steg i hans solo.
Det var en bra föreställning hur som helst, som gav mersmak att fortsätta kvällen.
Oscar de los Reyes och Carmen Mesa i en gemensam fin de fiesta.
Andra stoppet, 24.00:
La Carbonería
Klassiskt ställe i Santa Cruz. En märklig bar som å en sidan drar till sig mängder av turister, men också en massor av sevillaprofiler och en hel del flamencofolk. Lokalen är underbar, högt i tak med takbjälkar, öppen spis, antika träpjäser, blinkande lampor och konstverk på väggarna. Anrik och ruffig på samma gång.
I stora salen är det alltid flamencouppträdanden. Flera hundra gäster och omickat. Det brukar kunna vara riktigt dålig kvalitet på uppträdandena här, men ikväll var det bättre än för det mesta. Rocio, dotter till Turronero, en sångare härifrån, stod för dansen. Tyvärr missade jag början och såg henne bara dansa sevillanas. Visserligen helt omkoreograferad och flamenciserad sevillana, men jag hade gärna sett någon riktig palo. Men hon var bra, tung, zigensk stil med självklar pondus.
Några av de vackra tavlor som pryder första rummet på La Carbonería.
Den ständigt proppfulla baren.
Kvällens artister, på håll...
Sista stoppet, 03.00:
Calle Betis
Vi hoppade in i en taxi som tog oss till Calle Betis strandpromenaden på Trianasidan av Guadalquivir, floden som löper genom Sevilla. Efter en stund på mitt hatställe, kitchiga, proppfulla och rökiga Lo nuestro (där jag tidigare blivit filmad av en australiensare dansandes rumbas), gick vi till baren vägg i vägg. En i mitt sällskap, en italienska som är bosatt i Jerez, känner igen alla flamencos och förutspådde en bra kväll.
Stället hade redan skapat en provisiorisk scen vars kanter bestod av några soffor där de viktiga satt och så resten, publiken i en ring runt. De viktiga, det var ett gäng kvinnor med korpsvart hår, sotade ögon och klirr runt armarna. En ung blond kille spexade och sjöng improviserade buleriastexter medan han for runt och kurtiserade diverse damer i salongen.
Så dök det upp fler och fler i dörren, bakom åskådarna. Bland annat en stor kvinna med enormt mörk röst och med massor av gnistrande diamanter på fingrarna. Så fick den lille blonde syn på henne. Och tystade hela baren, för att presentera henne. Sångaren Falete. Just ja. Tyckte väl att jag kände igen honom/henne.
Sen påbörjades juergan på allvar. Fabiola, nyss hemkommen från USA, Javier Heredia och Luis Peña avlöste varandra genom att sjunga bulerias och rematera sig själva med dans till de övriga barbesökarnas förtjusning. 
Fabiola i sin bulerías
Sista stoppet, 05.00:
Casa Kati
Just ja, höll på att glömma sista stoppet... När jag väl fått nog för kvällen och går hemmåt får jag plötsligt för mig att jag måste kolla var nycklarna hem är. Mycket riktigt. Jag hittar dem inte. Och plötsligt kommer jag ihåg: tidigare idag när jag var och repade i min hyrda sal så satte jag nycklarna i ytterdörren. Sen kom ägarinnan, låste upp och måste ha tagit mina nycklar. Och eftersom hon är så snacksalig var jag tvungen att med våld slita mig loss för att hinna i tid till min kurs. Så nycklarna är kvar...
Vad göra? Klockan är närmare fem på morgonen och jag har inget saldo på mobilen. Jag får låna en mobil av en kille som går förbi och ringer till Kati, en finsk kompis som förutom att hon är en riktig nattprinsessa dessutom har haft uppträdande idag. Hon kan nog vara vaken. Bingo. Hon lånar galant ut sin soffa till mig och räddar mig från att bli uteliggare i det allt nattkyligare Sevilla. Pust!
Dagen därpå äter vi frukost i solen på Alameda och återberättar gårdagen för varandra.
Frukost med Kati i solen
Danza flamenca på Södra teatern 13 januari
"Suecia?" handlar om Angels intryck från sina många Sverigebesök, om hans syn på Sverige och svenskarna. Musiken han valt är Bazar Blå, modern svensk folkmusik - eller som gruppen själv kallar det: transglobal trip folk.
Vår kostymör är ingen mindre än Fernando Ligero som vanligtvis klär artister som Belen Maya, Rocio Molina, Mercedez Ruiz och Adela Campallo. Vi är i gott sällskap! ;)
Den 13 januari är det dags! På Södra teatern! Komsi komsi! :)
Mina klasser - December
Jag går fortfarande kvar för Manuel Betanzos på hans guajiraklass. Den börjar med ett fotarbete por tanguillos och går sedan över i guajira. Det är en bra klass om än med mycket folk. Jag fortsatte inte farrucaklassen, kände att det inte är riktigt min stil. Plus att jag inte kan hålla så många koreografier i huvudet samtidigt och på Manuels klasser är man så utsatt. En och en hela tiden.
Istället haffade jag Chloé som jag berättade så entusiastiskt om, och hon har startat klass för mig och för en tjej till. Rena lyxen, en och en halv timma med ordentlig uppvärmning, kroppsövningar, vueltas (snurrar), fotteknik och lite koreografi. Hon är fantastisk som lärare. Har total kroppsmedvetenhet, koll på tyngd och varje led i kroppen. Vi gör tangos med mycket attityd.
Sen ska jag ta klasser i pilates. Tog en idag och det gör mig så gott! Tror att det är viktigt för mig att lägga en hel del energi på denna sorts arbete och inte bara ägna all min lediga tid till koregrafiklasser.
Och ibland måste man ta det lugnt... Just nu sitter jag och lyssnar på julkörlåtar som min kära kollega Carina har skickat mig! Det är märkligt hur snabbt man förvandlas till en nationalromantiker när man vistas i fjärran land! ;)
Festivalprogrammet för Jerez - mina godbitar!
Här får ni en exlusiv förhandsvisning av programmet för Festivalen i Jerez, en av de största årliga flamencofestivalerna och den viktigaste vad gäller flamencodansen. Festivalen hålls i andalusiska staden Jerez de la Frontera, känd för sina svängiga bulerías och sin genuina flamencomiljö. Årets tema är den kvinnliga flamencodansen vilket syns i tonvikten på kvinnliga artister. Välkommen till två veckor fullproppade med förstklassig flamenco!
Här är mina "FÅR INTE MISSAS":
Fredag 23 jan kl 24
Sångkonsert med en av de främsta sångerskorna idag av den nyklassiska skolan som bland annat hämtar inspiration från la Niña de los Peines. Vackert och lyriskt!
Lördag 24 jan kl 19
En mycket trevlig manlig flamencodansare, har swing och flamencura.
Söndag 25 jan kl 24
Dansaren Ramon gjorde så att biljettkassan på Stallet gick sönder för några år sedan när Sacai ordnade konsert med honom när han hade vägarna förbi Sverige. Den kvällen slog Stallet sitt publikrekord, 190 personer (i en lokal för max 150 personer). Här på en scen som är lite mer passande.
kl 24 JUANA AMAYA
Klassisk dansare, som Irina Olsson har hämtat mycket inspiration. Stark fotteknik, mycket temperament och stramt kroppsspråk.
ROCÍO MOLINA: Pasos contados
PEPA GAMBOA, dirección
En av festivalens höjdpunkter: Rocio Molina, gudabenådad ung dansare med otroligt personlig dansstil. Redan en stjärna trots sina knappa tjugo år. Se en legend växa fram! Hon var en av gästerna i Nordisk flamencofestival som Sacai ordnade förra året.
Onsdagen 28 jan kl 21
Artista invitado: LUIS EL ZAMBO
Mina kära lärare (se tidigare artiklar), måste ses! Denna föreställning lyftes fram som en av de främsta under Bienalen i Sevilla. Och med Luis el Zambo (han som lärt Miguel Poveda sjunga bulerías) som gästartist!
kl 24 MANUEL LIÑÁN – OLGA PERICET – MARCO FLORES
Ojoj, vilken kväll! Tre fantastiska dansare av den yngre nyskapande generationen. Manuel Liñan ser vi på Södra teatern den 14 januari samt kan gå kurs för 15 - 20 januari, se www.flamenco.se.
Torsdag 1 mars Kl 21
Ett genombrott för Pastora Galván som hyllades efter denna fantastiska föreställning under Biennalen. Israel Galvan (hennes geniförklarade bror) är konstnärlig ledare.
Lördag 3 mars kl 21
Stjärnspäckat med några av de tyngsta namnen inom den zigenska dansen: La Faraona, La Farruca, Angelita Vargas och Carmelilla Montoya. Flamencons rötter!
Kl 24 CARMEN LINARES
En riktig tungviktare inom flamencosång.
Söndag 4 mars kl 21
Bingo! Rafaela, en av våra favoritlärare i Sverige, med sin nya föreställning. Obilgatosisk närvaro. Det kommer att vara konstnärligt, känsligt och helt utan publikfrieri.
Tisdag 5 mars kl 21
Mercedes är som en blandning mellan Eva Yerbabuena (i vars kompani hon dansade under många år) och danslegenden Carmen Amaya. Eller ja, stilmässigt i alla fall. Som artist har hon ett tag kvar innan hon når upp till dessa giganters nivå.
Onsdag 7 mars kl 19
En av de riktigt raspiga old-schoolsångarna. Det finns inte så många kvar nu... Missa inte!
Torsdag 8 mars kl 19
Gitarrist med fantastisk musikalitet, tyngd och sväng. Sedan länge Miguel Povedas vapendragere.
Kl 21
EVA YERBABUENA BALLET FLAMENCO: Huso de la Memoria
Flamencodansens drottning nr 1.
Fredag 9 mars kl 21
Israel är den största utmanaren, nyskaparen och galenpannan inom flamencodansen idag. Ett geni! Vissa av oss hade förmånen att få dansa intensivt för honom i september på en Sacai-kurs.
Flamenco - i teori och praktik...
Iwet började i början av året med privatklasser för att kunna hoppa in i en vanlig dans klass. Efter några månader började hon på basnivån hos Manuel Betanzos, där man gjorde siguiriya (en av de svåraste rytmerna inom flamecnon). När hon inte förstod så skakade han på huvudet och sa att han aldrig har stött på någon som inte kan förstå denna rytm. Iwet slutade, men fortsätter hos Concha Vargas parallellt som hon tar privatlektioner i flamencosång för att förstå compás och flamencokonsten bättre. Så hon kämpar på.
Tanja och Iwet är så frustrerade för att de inte förstår någonting. Lärarna säger bara att de måste lyssna bättre, de andra eleverna himlar med ögonen och båda två har ibland lust att lägga ner hela projektet flamenco. Så jag erbjöd min hjälp att försöka bringa lite ordning i flamencooredan.
Klockan 22.30 ikväll började första lektionen. Jag inledde att ge dem lite bakrund kring hur olika palos förhåller sig musikaliskt till varandra. Sen fokuserade vi på stilen tangos (en enkel fyrtakt) som grundexempel för att förklara alla grundelementen i en flamencodans (letra, llamada, remate, cierre, escobilla, subida etc), deras rytmiska karaktäristik och hur de används. Samma grundelement används inom i princip alla palos, fast de ändras utifrån respektive palos rytmiska förutsättningar.
Vi sjöng några enkla tangosverser, klappade till dem och de fick lära sig hur de kan lägga in remates och llamadas innan, i och efter letran. De hade så många frågor, fick så många ahaupplevelser att de menade att de på denna timma har lärt sig mer om flamenco än hela deras tid i Sevilla. NU kan de förstå, nu kan de börja lyssna efter de olika signalerna i musiken. Och jag var så stolt över med mina elever när de sjöng, klappade och jaleade helt i compás för första gången!
Jag är övertygad om att flamenco måste både läras ut som dansteknik men också, inte minst, som musikform och hur man kommunicerar rytmiskt mellan sångare, gitarrist, dansare och palmeros (klappare). För som flamencodansare är man inte bara dansare, man är också musiker!
Annars är faran att varje ny koreografi blir som att lära sig att rabbla en massa obegripliga fraser på ett främmande språk. Du vet aldrig vad varje ord betyder, eller hur du själv kan skapa meningar. Du bara härmar olika ljud.
Flamencon har ett system, en struktur och en grammatik, även om det finns en massa undantag och olika åsikter om en massa saker. De som "talar" flamenco flytande är själva ofta inte medvetna om denna grammatik, utan de kan bara säga när det låter rätt och när det låter fel. Men för oss som kommer från en annan bakgrund så måste vi också lära oss de grammatiska reglerna, precis som när man lär sig ett främmande språk.
Jag tror jag ska ta och skriva en bok om flamencoteori - en enkel guide i flamencons snåriga djungel, så att några kanske kan ha det lite lättare att navigera mellan compaser, palos, subidas, tercios och machos. Alltid är det någon som har glädje av det! :)
Joaquín Cortés till EU-parlamentet
Ett tips från Karin, en av denna bloggs läsare:
Joaquín Cortés har tagit sig till EU-parlamentet för att kämpa för romers rättigheter. För er som inte är flamenconärdar är det han världsberömd flamencodansare som är känd främst för sina maxade shower, där bland annat Armani gjort kostymerna. Han valdes något år till världens sexigaste man och hade ett turbulent förhållande med fotomodellen Naomi Campbell. Han fyllde Cirkus i Stockholm till brädden i mitten av 90-talet och ALLA var där. Nog om skvaller nu...
Joaquín kan bli EU-parlamentets ansikte utåt i kampen för romers rättigheter. Joaquín, som själv är av romskt ursprung, har startat en kampanj för att stoppa diskriminering av romer. Adelante! Nog behövs alla samlade krafter för att bekämpa romernas utsatta situation. Inte minst i det land där romerna varit ovärderliga i skapandet av dess nationalkonstform nummer 1... (Spanien, alltså.)
Läs mer här! Tack, Karin! :)
Chloé - en riktig dansinspiration
Chloé är en kanadensisk dansare som har utvecklat en otroligt personlig stil som kombinerar flamenco med inspiration från nutida dansteknik. Hon har en gedigen dansbagrund inom balett och nutida dans, och har därtill figurerat både i Javier laTorres danskompani och i Israel Galváns föreställningar. Bland annat.
Hennes dans är mycket genomarbetad, varenda gitarrton illustreras med en rörelse eller en blick. Scennärvaro är fantastisk. Varje danssteg har något att berätta, en egen innebörd, en egen sinnesstämning att förmedla. I sin tientos gestaltar hon sökande, förkrossning, förvåning, njutning, och kastar sig mellan dessa olika känslolägen utan att det känns konstlat eller påtvingat.
Jag kan bli alldeles knockad av en fantastiskt flamencodansare, för deras styrka och temperament. Men de är så indränkta i flamenco sedan barnsben att de har en stil och en naturlighet som jag vet aldrig kommer att vara möjlig att nå för mig eller någon annan som inte vuxit upp med flamencon runt hörnet. De har en karaktär och ett rörelsespråk som är ljusår från vad som är inom räckhåll.
Sevilla är dessutom alltför överbefolkat med flamencodansare som, vare sig de är härifrån eller från andra länder, tar på sig en mask när de dansar, ett plågat, stiliserat uttryck som inte alls känns äkta. De låtsas vara Carmen eller Don Juan. Pseudospanjorer, kallar vi dem. Ofta har de en förkärlek för att titta sig i spegeln hela tiden under dansklass och fokusera lika mycket energi på sin mimik som på själva danssteget.
Därför känns det så spännande att se en dansare som har hittat sin egen väg, sin egen personliga stil, som kommer inifrån och som jag känner att jag kan relatera till. Jag blev väldigt nyfiken på hur hon arbetar och tänker. Jag kände direkt att jag kunde identifiera mig med hennes dans och hennes arbetssätt, och vill gärna få mer av henne. Ska ta en fika med henne nästa vecka. Ska bli väldigt spännande!
Missade tyvärr hennes alegria i första set... Allra sist var det dags för fin de fiesta por bulerías. Då ropade hon på sina vänner som var bailaoras. Upp på scen kom dansnamnen Rosario Toledo och Manuela Reyes. Spännande, tänkte jag som aldrig sett någon av dem. Men vilken besvikelse! Rosario viftade runt med armarna otroligt slarvigt, helt utan tyngd och motstånd. Och Manuela imponerade inte heller. Som tur var avslutade Chloé det hela med en liten pataíta. Jag kan såklart inte döma dem utifrån en festbulería, men nog hade jag väntat mig mer...
Att vara gammal i Spanien
Jag kom mitt i pausen efter första set i ett uppträdande med en kanadensisk tjej, Chloé. Innan andra set presenterade peñans president traditionsenligt kvällens artister, gärna utförligt och utbroderat med långa analyser om läget i flamencokonsten idag.
Men den här kvällen så ville man särskilt hylla två av peñans medlemmar. Det visade sig vara en liten farbror och en liten tant (kallad la Rubia de Marruecos, hon föddes visst i Marocko), kanske i 75-årsåldern, som var peñans äldsta medlemmar. Jag blev alldeles varm i hjärtat när de stod tårödga på scenen då deras livshistoria berättades och de fick motta en hedersutmärkelse och ovationer från resten av publiken, som inte heller var så purung.
Då slog det mig vilket härligt liv många äldre lever här. Man har sitt favorithak runt hörnet där alla känner en. Man har en peña där vännerna samlas för att njuta av flamenco. Framförallt, man umgås hela tiden med en massa människor, unga som gamla.
Det går inte en dag utan att nån liten tant eller farbror på stan kommer fram till mig och skämtar eller berättar något. På väg till peñan stötte jag ihop med en farbror som undrade om jag behövde hjälp att hitta. Han åtog sig att visa mig vägen och vi pratade på vägen. Det visade sig att han varit elektriker innan han pensionerades. Han berättade för mig att det bästa sättet att kontrollera om det finns ström någonstans är att stoppa in fingrarna! "Det har jag gjort hela mitt liv, det funkar bra, hahaha!". Sen ville han bjuda mig på en tapa men tyvärr var jag sen till föreställningen. Adios, mi alma, (Adjö, min själ!) sa han och smilade innan hans kamrater fick syn på honom och vinkade in honom.
När jag bodde i Granada gick jag varje dag förbi en farbror som satt under ett apelsinträd och stödde hakan mot sin käpp. Såklart så hälsade han glatt varje dag och snart fick jag veta att han inte kunde gå. Men varje morgon hjälpte något av hans barnbarn honom ut till sitt apelsinträd och på så sätt var han en del av livet på gatan. Alla i kvarteret kände honom, hälsade och bytte några ord på vägen till sina arbeten eller till skolan.
Så när jag blir gammal hoppas jag antingen att Sveriges sociala klimat bland och för äldre har ändrats drastiskt eller så emigrerar jag till Spanien. Men inte till Solkusten med dess svenskkolonier utan till nån andalusisk stad där jag kan bli stammis på nåt hak, medlem i en peña och strosa runt på stan och skoja med ungdomar.
Mina favvolärare slutar! :(
Andrés för hans fantastiska buleríasklasser! Han har lyckats med konststycket att få en klass på över 30 personer att göra kollektiva improvisationer! Han sätter ihop olika små enkla koreografier och sen sjunger han, förkortar och förlänger sången så att vi alla får anpassa materialet och rematera på rätt ställe med sången. Dessutom har han fått samtliga elever att gå upp och dansa pataítas (en kort buleríasimprovisation). Flera gånger! Och allt detta i en klass som består av elever som är närmast nybörjade till professionella dansare.
Och hans soleáklass var underbar. Aldrig har jag dansat på en klass som på denna. Vi har gjort en entrada de pies (fotintro), tre letras (sångverser) med llamadas emellan, en falseta (gitarrslinga), en escobilla (ett stamparti) och sen en gungande bulerás de Lebrija/Morón på slutet. Totalt en kvart lång koreografi.
Andrés är underbar som lärare, mycket flamenco och samtidigt väldigt pedagogisk. Han kan allas namn utantill, ser och korrigerar varje elever. Dessutom är han otroligt bra på att förklara rörelser så att de får den rätta flamencotyngden och pellisco. Och så sjunger han underbart! Jag sa till honom att han lätt skulle kunna göra karriär som flamencosångare i Sverige...
Stämningen i klassen har varit kanon och vi har blivit ett litet gäng. Nu skingras vi men jag kommer att fortsätta träffa flera av dem.
Pilar Ogalla är inte riktigt lika sorgligt eftersom hon kommer att ta över Andrés klasser i februari och hela våren framåt. Vi kommer att göra malagueña och verdiales på medio, siguirya på avanzado och så förstås mera bulerías! Då kommer jag att vara där i givakt och ta alla tre klasserna på raken! :)
Andres och Pili är muy buena gente och dessutom världens gulligaste par. Det ska bli jättespännande att se deras gemensamma föreställning A fuego lento på nästa Jerezfestival i februari.
