Japansk flamenco på uppgång
- I vilken stad finns det flest flamencoskolor? Madrid? Sevilla? Nä; i Tokyo.
- På vilka språk presenteras föreställningarna under Flamencobienalen i Sevilla (den största flamencofestivalen)? På spanska och engelska såklart. Samt: japanska.
- Vilka språk kan man välja mellan på de viktigaste flamencosighterna? Spanska, engelska och: japanska.
- Vilken nationalitet dominerar på i princip samtliga flamencoklasser i Sevilla? Spanjorerna?
Nej, japanerna.
Japan har blivit det viktigaste flamencolandet efter Spanien. De flesta flamencoartister har, som en viktig del i sin karriär, spenderat några månader på scen och som gästlärare på någon dansakademi i Tokyo. Ofta kan flamencoartisterna och lärarna lika många ord på japanska som på engelska.
Vad är det som får japanerna att sälja sina hem och säga upp sig från sina arbeten för en oviss framtid i flamencons Spanien? Min teori är att den japanska kulturen är så kontrollerad, så fylld av artighet, hänsyn, regler och respekt för auktoriteter att många människor känner ett enormt behov att släppa ut sina känslor. Nästan som en slags terapi. För flamenco är ju på många sätt raka motsatsen till den japanska kulturen. Flamenco handlar om att våga visa starka känslor, våga ta plats och visa en stolthet över att vara just den du är. Så långt ifrån försiktighet och underkuvning man kan komma.
Många av de flamencojapaner som bor i Sevilla har ett gemensamt: De är otroligt målmedvetna. De tränar flera timmar dagligen själva i studion och tar hur många klasser som helst. Kanske har det att göra med den stora uppoffring som de måste göra för att komma hit. De japanska arbetsrättsliga reglerna ger sällan möjlighet att ta tjänstledigt. Och när man väl kommit in i ekorrhjulet så är det en veckas semester per år som gäller. Ett stort och inte ovanligt problem i Japan idag, enligt en japansk tjej som jag träffat här, är att folk faktiskt faller samman och dör på arbetet för de är så överarbetade. Onekligen en ny dimension av ordet utbrändhet... Så det gäller att utnyttja tiden väl när man har lyckats slita sig fri och bege sig till sina drömmars land.
Nu börjar den japanska vurmen för flamenco synas även på scenen. Förra biennalen i Sevilla visade för första gången en japansk föreställning. Och nu, som jag fått uppleva ikväll, har en japansk dansös lyckats ta sig ända in till las peñas (flamencoföreningarnas) stängda värld. Eri de Pura uppträdde idag på Peña Torres Macarena, mitt nya favvohak på onsdagkvällar. Hon hade naturligtvis hög nivå, men det hela kändes tyvärr mekaniskt och kyligt.
Det mest intressanta var ändå presentationen inför hennes framträdande. Då talades det om hur viktigt det är att las peñas tar sitt ansvar för att uppmärksamma att flamencon växer utanför Sevillas, Andalusiens och Spaniens gränser. Och det, mina kära läsare, är närmast en revolution!
Eri de Pura stampade så ett glas på scenen välte... Då får bartendern rycka in och svabba!
Åsa filmas av the Overlander
En dag berättar Manuel Betanzos att det kommer en kille och filmar i klassen. En slags promotion för skolan. Han vill ha någon som kan prata engelska att intervjua. Självklart anmäler jag mig glatt.
Det visar sig att det är galen australiensare som sålt allting, köpt en kamera och nu åker runt jorden för att intervjua olika personer om deras hemstäder. Han gillar mina svar på hans frågor och vips så har jag blivit en av två personer som ska representera staden Sevilla på hans odyssé över världen. Stoppet i Sevilla ska naturligtvis handla om flamenco.
So far so good. Men: Mark, som han heter, har ett alterego: the Overlander. Det är en skum filur från Australiens ödemarker, med ful mustach och en Crocodile Dundee-liknande hatt. Det är med denna figur jag ska gå runt och visa mitt Sevilla, det vill säga flamencons Sevilla.
Först ska det filmas lite färgstarka, talande och dansanta bilder som kan utgöra bakgrund till mina passionerade ord om varför jag lämnat jobb och trygghet för att flytta till Sevilla. Mark dealar och får, efter många om och men, låna en av Manuel Betanzos salar i en kvart. Där ska jag dansa utan vare sig förberedelse eller ackompanjemang i det vita strålkastarljuset från kameran...
Sen får jag traska runt på olika pittoreska platser i Sevilla medan kameran går. Tyvärr är det en molnig dag, och det tar ju onekligen bort en hel del av charmen med staden.
Dessutom är det otroligt svårt att promenera oberörd när en hel skolklass står och tjoar för att komma med på bild eller när bilarna stannar och tutar för att få reda på vilken Hollywoodfilm som nu spelas in i deras kvartér.
Den andra tjejen som blir intervjuad är en australiensiska med spanska föräldrar som också dansar flamenco. På kvällen har hon ordnat så att vi skulle gå till ett flamencoställe för att få lite mer stämningsfulla bilder. Mark är upprymd. Nu skulle han få se riktig flamenco! Trodde han ja. Det visar sig vara ett sevillanasställe (sydspansk folkdans), riktigt "cutre" med liveband bestående av elgitarr, synth och trumset, fullt med snobbiga fluktande gubbar och så vi...
Vi dansar några pliktskyldiga turer. Sen känner jag att jag blir lite nervös... I intervjun pratar jag om hur jag älskar flamencon för dess starka känslouttryck, självrespekt och stolthet. Och för dess musikaliska rikedom och utmaning. Tänk när min röst ligger i bakgrunden och så ser man bilder av det här!
Jag drar med mig Mark och jättekameran ut och föreslår att vi ska gå till El Mantoncillo istället. El Mantoncillo är en riktig flamencobar, med väggarna tapetserade med signerade fotografier av avlidna legender, antika mantones och tjurfäktarkläder. Det är här flamencons brukar samlas på nätterna, för att träffas, sjunga, spela och dansa tillsammans om stämningen är den rätta.
Det var den inte ikväll. Det är helt tomt. Men vi är ändå ett litet glatt gäng som kommer dit. Vi har lyckats få med oss några ungdomar som vi träffat på vägen. Det är framför allt en tjej som visar sig vara dotter till en flamencosångare från Badajoz som ger prov på en fantastisk flamencoröst och en väldigt vacker fandango hon själv skrivit till minne av sin far. Hon envisas med att påstå att hennes två vänner, två unga killar, sjunger bättre flamenco än henne. Hmm, det kan bli riktigt bra det här, tänker jag och lockar med dom och deras vänner.
Väl därinne förstår jag att jag har misstagit mig... Småpojkarna är visserligen gulliga när de sjunger rumbas tvåstämmigt till halvtaskig gitarrföring. Men nån flamenco är det inte. Och tjejen, som verkligen kan sjunga, envisas med att uppmuntra sina kamrater snarare än att själv sjunga. Mitt i allt detta: Mark med sin keps, sin mustach och sin jättekamera som glatt hoppar runt oss, zoomar och lyser med strålkastaren. "C´mon and dance a little for me, Åsa!". Vilken ångest... Bartendern, som genom åren sett de riktigt tunga flamenconamnen passera bardisken, tittar uppgivet mot oss och ruskar på huvudet.
Men så droppar det in några typer med misstänkt flamencohockeyfrisyr. Aha, tänker jag, detta kan bli räddningen! Jag snackar lite med dom och vips har jag fixat till förutsättningar för en riktigt sjysst liten juerga (flamencoimprovisation). En helt ok sångare och en halvskaplig gitarrist sätter sig med oss och börjar sjunga bulerías. Det lilla gänget ungdomar, som är rätt överförfriskade och helt uppfyllda av denna nya erfarenhet, pepprar dock på med palmas (handklappningar) som är helt ur compás (rytm) och alldeles för högt. Så nån swing infinner sig inte.
Men med en otålig kameralins i nacken och en Mark viskandes "C´mon Åsa!" i örat stup i kvarten, så försäker jag ta mig samman. Nu får det bära eller brista. Jag lyssnar efter lämpligt ställe att ta mig in i bulerían och kastar mig in i dansen. Alla som improviserat por bulerías vet hur svårt och närmast omöjligt det är om man inte har ett bra stöd från musikerna. Jag fattar ingenting av sången och försöker förtvivlat navigera mellan dessa palmas från helvetet. Tja, inte är det min mest lysande bulerías.Det är ett under att jag lyckas trassla mig ur den. Jag gjorde dock mitt bästa, fick ett pliktskyldigt olé från sångaren och Mark har sina bilder. Men på natten drömmer jag en mardröm om hur jag dansar ur compás och att det kablas ut över hela världen...
Bara så ni vet: Jag tänker inte tala om webbsidans plats förrän jag själv kontrollerat resultatet. Men tills dess; här kommer lite mer info om the Overlander.
One man,
one broken down camera,
no guide book,
limited funds,
no makeup,
real people,
27 kgs in a backpack
bad back
one place,
one person,
big hat,
bad mo,
no Bullshit
...coming to a town near you...have you got a couch?? 
Malta och Rusia - mis queridas amigas del piso
Det är fantastiskt att ha compañeras de piso! Rumskamrater, alltså! Mina heter Yvette från Malta och Tatiana från Kazachstan. Även kallade Malta och Rusia.
Yvette är historieläraren med teaterambitioner som hade lust att ge sig ut på äventyr och hamnade i Sevilla. Här jobbar hon som lärare i engelska och drama, och dansar flamenco på kvällarna.
Tatiana är tjejen som fick stipendium för att lära sig klassisk indisk dans och har studerat i Chennai (Madras) i fem år!! Nu tar hon sig an flamencon och går på Matilde Corals skola för spansk dans, där man också tränar escuela bolera, clasico español och alla spanska folkdanser. Hon är mycket disciplinerad och tränar balett och ljudar indiska rytmer i vardagsrummet om dagarna.
Både Malta och Kazachstan har varit blinda fläckar för mig tills nu. Bara idag har jag fått reda på:
- att på Malta så bor det 400 000 människor, fast det finns helt oproportionerligt många radiostationer, att deras språk liknar arabiska men skrivs med västerländska bokstäver samt att öns traditionella sångform utförs av oftas fyra sångare som i par tillsammans improviserar fram musiken över en given rytm.
- att Kazachstan till ytan är större än Indien, att det är där före detta Sovjets stora rymdstation fanns och finns fortfarande. Och nej, jag har inte pratat med Tatiana om Borat. Än...
Ikväll regnar det för första gången i Sevilla och vi har hyrt två filmer, Ice Age 2 och Alexander den Store. Myspys!! Nu kallar de på Suecia, mitt senaste smeknamn!
Ivet y Taña (Yvette and Tanja), även kallade Malta y Rusia
Rogelio - vi kommer att sakna dig så!
Idag begravs Rogelio de Badajoz - en av de största inspiratörerna och artisterna i flamenconorden.
Vi kommer att sakna Dig och din underbara sång så!
För mig, här i Sevilla, kändes det alldeles overkligt när jag nåddes av det tunga beskedet. Jag ser Dig ju så klart framför mig! Du sitter på scen, gör palmas, klickar compasen med tungar, ler och säger Eso es! när Du gillar något. Jag kan inte förstå att Du inte finns bland oss längre.
Som jag hade velat vara med på Din begravning idag, få ta farväl bland andra som känt, beundrat och älskat Dig. Men jag är här i Sevilla så, med stor sorg, tar jag farväl av Dig på detta vis.
Adios, amigo, adios. Mis jaleos flamencos a ti, Rogelio, para siempre!!!
Åsa
Här kommer några ord som Lis Rasmusen, flamencodansare, skrivit. Jag instämmer i varje ord, skulle aldirg ha kunnat skriva det bättre själv.
Rogelio, du har med din flamencosång förtrollat många av oss in i flamencons värld.
Det finns nog ingen som gått oberörd ut från det ställe där du har sjungit.
En liten lokal, tända ljus, liten scen, gitarristen, ev. dansare och du, i all enkelhet.
Inget komplicerat. Då trivdes du bäst.
Dansarens koreografier skulle inte heller vara för komplicerade.
Att stampa för länge med fötterna tyckte du nog kunde bli lite väl långtråkigt.
Viktigast för dig var, att när någon levererade något på scenen, så måste det komma från hjärtat.
Som dansare var det alltid en njutning att få dansa till din sång. Det kunde nog hända att compassen hängde lös lite då och då. Men då fick vi dansare och musiker göra ett litet extra skutt tills alla fann varandra igen. När någon står på scenen och jobbar med dig eller sitter som publik och lyssnar, kommer det alltid samma ord från alla.
Ingen sjunger ändå som Rogelio.
Jag tror och är helt övertygad om att vi alla kommer att ta med oss din röst och din scennärvaro inuti oss, när vi nordbor trampar vidare med flamencon på vårat vis. Jag är både stolt och lycklig över att jag fått dansa till din sång, varit din arbetskamrat och vän.
Jag är också helt bedrövad över att jag inte kommer att få uppleva dessa stunder mer.
Du fortsätter säkert att sjunga och skapa på ett annat ställe. Problemet är att vi och din familj vill sitta med. Kanske en annan gång…
Saknaden kommer att bli mycket stor. Större än du någonsin kunnat tro.
Hälsningar Lis och säkert många många fler.
Min nya relation till tvättmaskinen...
1) Min kropp beter sig annorlunda under dansklasser här i Spanien.
Jag blir sjöblöt efter 2 timmar, vilket i princip aldrig inträffat hemma på klasser i Sverige. Vad det beror på vågar jag inte svära på. Men jag kan gissa på några olika alternativ:
- hur klasserna är upplägda (många fler repetitioner, fler genomdansningar)
- hur salarna är ventilerade
- antalet elever i samma sal (vi är ofta 25 - 30 ihopträngda i samma sal)
Man kan ju också undra om jag anstränger mig mer här. Hur som helst är det enbart positivt, jag älskar att dansa så svetten rinner. Resultatet blir i alla fall att efter dagens första danspass måste träningskläderna kasseras och nästa ombyte tas fram... Det blir två set träningskläder dagligen!
2) Lagen om förbud mot rökning efterlevs måttligt i Sevilla
Jag hade glömt vilken inverkan röken har på kläderna (och på mina stackars ögon!) efter en vanlig kvällsrunda på barerna i kvarteret. Tack vem det nu var som förde in den regeln i Sverige!!! Hursomhelst, vardagskläderna stinker rök så fort man kikar in på vissa barer och måste in i tvättmaskinen för att bli kvitt doften...
Totalt blir det för det mesta tre uppsättningar kläder som måste tvättas nästan VARJE DAG!!! Jag börjar ana vad det innebär att vara småbarnsförälder... Och jag vågar inte ens tänka på miljöaspekten!
Min dagliga träning November
kl 11 - 12
Stil: Guajira (traditionellt kvinnlig stil med rötter i Kuba)
Lärare: Manuel Betanzos
Antal: helt fullproppad
Nivå: Medio
Det här är en härlig klass! Vi dansar så svetten rinner. Manuel är lysande på att arbeta med kroppen, han är minutiöst nogrann och vill ha varje detalj välarbetad. Det gör att vi går långsamt fram, hittills har vi bara gjort en falseta (gitarrslinga) och en escobilla (fotstampdel) på två veckor. Men det vi gjort gör vi desto bättre, vi får dansa en och en, och vi njuter verkligen!
kl 12 - 13
Stil: Farruca (traditionellt manlig stil)
Lärare: Manuel Betanzos
Antal: ganska full
Nivå: avanzado
Den här klassen är tänkt att ha lite högre nivå än den förra, fast det vet jag inte riktigt om jag instämmer med. Hur som helst, här gör vi farruca; en stram, återhållen dans med rena linjer och ett traditionellt manligt uttryck. Inte helt min grej, men definitivt bra som träning. Mycket snurrar, fotarbete och kroppsövningar som är ren styrketräning. Första veckan fastnade vi i oändliga diskussioner om hur ett stampparti skulle räknas, vi dansade nästan ingenting och jag höll på att bli tokig... Musikalitet är inte Manuels starkaste gren, men som sagt - han är desto bättre på allt som har med kroppsarbete att göra. Och det är precis så jag gillar att arbeta, lite material men välarbetat! Så jag stannar i en den här klassen i alla fall månaden ut.
kl 13 - 14 Bata de cola (kjol med släp)
Stil: alegria (glad och stolt stil)
Lärare: Pilar Ogalla
Antal: 3 - 4 elever (lyx!!)
Nivå: -
Pili Ogalla var i Sverige för flera år sedan och höll kurs. Ända sedan dess har jag gillat hennes stil. Den är mjuk och kaxig på samma gång, mycket vridningar, höft- och axelrörelser. Och så är hon så glad och positiv som lärare, att jag inte kunde motstå den här klassen. Tyvärr så har jag inte tagit med mig min bata från Sverige. Men en snäll japanska förbarmade sig över mig och lånade ut sin. Den är lite för kort så det är inte så himla enkelt att föra runt den. Men Pili är så bra på att förklara teknik, och vi är väldigt få i klassen, så det är värt det.
Pili när hon var i Sverige med turnén Al aire tillsammans med Marcus Wassberg.
kl 19 - 20
Stil: Soleá (flamencons moder, tung och allvarsam stil)
Lärare: Andrés Peña
Antal: full
Nivå: medio
Det bästa med den här klassen är att den är så flamenco. Andres koreografi är verkligen traditionell soleá, utan krusiduller, men inte desto enklare för det. Mycket känsla i markeringsstegen och rytmiskt ganska enkla remates, men som kräver desto mera styrka och precision. Och det bästa av allt: Andres sjunger kanonbra! Och det ger verkligen en extra dimension.
kl 20 - 21
Stil: Bulerías (för festliga tillfällen)
Lärare: Andrés Peña
Antal: full
Nivå: alla nivåer (det står básico, men i klassen finns flera som dansar professionellt)
Här lär vi oss att dansa bulerías, den improviserade festdansen. Det är en jätterolig klass, men mycket skratt! Andres lär ut olika kortkoreografier till olika sångverser. Sen gör vi en och en hela tiden. Och då blandar han de olika sångverserna, förlänger och kortar av medan vi får försöka komma ur det hela helskinnade. Han är inte ett dugg intresserad av kluriga, trixiga steg utan på att vi ska lyssna, lyssna och åter lyssna. Hellre kort och med känsla än krångligt och för långt. Olé!
Det enda trasslet är att jag inte kommer ihåg koreografierna mellan klasserna... Lite för mkt hjärngympa. Ska nog ta färre klasser nästa månad.
Oscar de los Reyes - stampvirtuos
Igårkväll när jag bytte om efter träningen så var det några som började prata om att det var gratis flamencoföreställning på Peña Torres Macarena ikväll - det vill man ju inte missa. Dessutom var det Oscar de los Reyes, som jag hört talas om men inte kan minnas att jag sett. Vi var ett litet gäng som åkte dit i bil, två tjejer från Californien, en kille från Chile och en tjej från Cadiz.
När föreställningen skulle börja blev jag glatt överraskad när sångaren Jesus Corbacho steg in. Jesus var i Sverige för några veckor sedan tillsammans med dansaren Luna, en vän från Sverige som sedan många år bor och dansar i Sevilla.
Jesus inledde med en känslig malagueña, som avslutade med en gungande fandango abandolao. Det senare är faktiskt en av mina favoritstilar, älskar svänget, suget och innerligeheten.
Oscar de los Reyes gör entré med en martinete/siguiriya. Peña Torres Macarena är Oscar de los Reyes hemmaplan. Det är här han har övat, uppträtt och testat nya steg sedan liten. Innan föreställningens början berättade peñans president om hur älskad han är av peñans medlemmar och hur viktigt det är för en peña att kunna verka som grogrund och växtnäring för unga talanger.
Oscar känner sig hemma här. Det märks i synnerhet i hans andra nummer, en alegria som pendlar mellan avslappnad lekfullhet och intensiva attacker. Oscars stora styrka är hans fotarbete. Han gör spännande rytmiseringar och besitter en styrka och uthållighet som låter honom fulkomligt briljera av virtuositet. Han visar upp sina halsbrytande fotkonster, om och om igen, tills han stannar upp, rycker på axlarna och ler mot publiken "ya no puedo más", nu orkar jag inte längre. Publiken skrattar och jublar, för de vet att det gör han visst.
Och han drar handen genom håret, tar tag i skjortkanten och ger ytterligare upppvisningar med sina vita flamencostövlar. Publikfrieri, javisst. Men vi har riktigt roligt år hans konster! Han vill verkligen inte skiljas från scenen och sin hejarklack. Till slut gör han sorti, steg för steg, genom att stampa lite på scenkanten, sen lite tystare på trappans första steg, ännu mindre på trappans andra steg och så till sist på själva stengolvet, innan han gör sin slutremate och springer in i logen. Publiken reser sig i stående ovation. Han har vuxit till sig, peñans lovande uppkomling!
Lyxproblem: Vilka dansklasser ska jag välja?
Tiden eftersom alla klasser krockar med varandra.
Platsen eftersom man kan få springa över halva Sevilla.
Klasserna är inte så dyra om man tittar på vad man får för pengarna men tar man flera är man vips uppe i en summa på 4000 per månad och det blir en hel del.
Orken för det kostar på att ha så många parallella koreografier i huvudet samtidigt.
Vad ska man välja? Hur många klasser orkar man ta? Hur får man ut det bästa av sin tid här?
Innan jag kom hit var jag fast besluten att börja lugnt, en eller max två klasser. Det var ju trots allt väldigt länge sedan jag tränade regelnbundet. Sedan började jag prova olika klasser och alla var så bra på sitt sätt. Och att välja bort har aldrig varit min starka sida... Så nu har jag fem klasser om dagen! Vet inte hur det gick till...
Som ni förstår så fyller jag mina dagar väl... Saknas bara egen tid i studio för att få ordning på alla koreografier - det kan bli lite väl snurrigt ibland att komma ihåg alla koreografier.
Triana, mi barrio
Strövtåg runt mitt kvarter, Triana.
.Det här är vägen till Manuel Betanzos flamencoskola.
Puente de Triana, bron över floden Guadalquivir.
Flamencostaty blickar ut över Triana.
Längs min gata finns spännande bakgårdar...
En typisk patio, innegård.
Blå himmel...
På gatan där jag bor samlas alla kakelplattetillverkare.
Och den här bilden möter jag när jag kliver ut genom dörren...
Med sol i ansiktet och en tinto de verano i handen mår jag prima!
Ana Cali - i närkamp med flamencon
Larachi flamenca, Sevilla 18 november - 06
Larachi flamenca (flamenconatt på caló, de spanska zigenarnas språk) är en årlig flamencosatsning som lyfter fram unga talanger som ännu inte nått berömdhet. Platsen är Peña Torres Macarena, en av Sevillas mest betydelsefulla flamencoklubbar, med sin vackra patio där scenen står under bar himmel med ett apelsinträds lövverk som inramning.
Nu är det november och Larachi flamenca har flyttat in i peñans anrika lokaler. De mosaikklädda väggarna pryds av flamencofotografier från svunna tider. Det hänger en lista på peñans medlemmar, hundratrettio till antalet och titulerade med Don eller Doña. I baren serveras rioja, sherry och tapas. På träscenen i mitten står snidade, högryggade flamencostolar och väntar på kvällens artister.
Ana Calí är en ung dansare från Granada, som jag mest känner igen som Belén Mayas palmera, som briljerar med sina pataítas de bulería. Nu står hon på scenen själv, och det gör hon som en riktig flamenca med flera lager volangkjolar, sot runt ögonen och en röd ros fäst mitt över benan.
Hon inleder med en soleá, en av de tyngsta och mest allvarsamma av flamencons danser. Först återhållsamma markeringar, koncentrerade, nästan bävande. Och så en explosion av stampar, som med tyngd och precision som fortplantar sig genom scenens golv och djupt ner i marken. Kompakta, exakta och fysiska. Och med ett ljud som en mullrande åskknall.
Det är som om hon i varje remate för en kamp, som om någon försöker trycka ner ner henne och hon till slut lyckas slita sig loss. Hon spottar och fräster, mascaran rinner längs kinderna och håret har för länge sedan slitit sig loss från de stela, omsorgfullt fastnålade vågorna. Hon vrider sig ur en imaginär fiendes grepp, som om hon utkämpade en strid, ett slagsmål. Envis, uppstudsig och tapper. Publiken ropar "Campeona" - mästarinna, som efter ett hundrameterslopp eller en brottningsmatch! Och kvällens match, den går Ana Calí definitivt segrande ur!
FRIÅR!!!!
Få se, dansa, höra, leva flamenco dygnet runt! :)
Aquí vengo, Sevilla!