Första bikinidagen...
Om en halvtimma går bussen till Jerez - jag ska ha lite semester och gå på flamencofestivali tre dagar. Det ska bli Rocio Molina, Andres Peña och Pili Ogalla, Manuel Liñan och Pastora Galván. Mums!!!
Kommer att skriva om festivalen både här och sen i Danstidningen.
Stjärnan och divan Estrella
Estrella - legenden Enrique Morentes dotter,
Estrella - vars första skiva Mi cante y un poema är stundtals helt lysande,
Estrella - som faktiskt har föreslagits som nästa generations svar på Camarón - det vill säga en legend, en förnyare som för alltid förändrat flamencokonstens väg.
Så det är inte med låga förväntningar jag slår mig ner på femte raden på Teatro Maestranza, Sevillas pampigaste teater alldeles bredvid tjurfäktningsarenan.
Föreställningen börjar med gitarrintro por alegrias. In kommer tre körgossar eller doakillar som yvigt sjunger en snärtig alegríasrefräng. Vanligtvis handlar körsång om att försöka låta samstämmiga. I det här fallet sjunger de tre herrarna visserligen samtidigt, men det är nästan som om de försöker överrösta varandra med utfall och melismer. Resultatet är en livlig och ganska gullig trio som onekligen ger liv åt den strama scenbilden.
Och så, alldeles innan första letran ska börja kommer hon in med bestämda steg. Estrella. Tjusig som få, klädd i svart långklänning med vit volangunderkjol och med sin solfjäder dramatiskt svepande i en båge framför sitt lyfta huvud. Publiken applåderar förtjust.
Publiken, ja. Det är en mycket uppklädd publik som kommit för att se Estrelal, de rikaste Sevillaborna med de dyraste accesoarerna. Och en och en annan flamenco. På samma rad som jag sitter till exempel sångaren Arcangel.
Estrella sjunger alegrás, soleá por bulerías, underbar tangos de Granada, taranta, bulerías, verdiales. Och, ackompanjerad av en fantastisk argentisk pianist, tangoklassikern Vuelvo al sur med flera teman. Hennes röst är verkligen sanslös. Hon utforskar varje skrymsle och vrå i sin enorma röstpotential, hon bänder och vrider, glittrar och glider över över tonerna. Hennes scenuppendarelse är som en operadivas. Hon är självklar, tjusig, sofistikerad och oerhört utstuderad. Hon fryser sig i typiska flamencoposer, hon sveper teatraliskt med sin mantón som mot en tjur, viftar med sin solfjäder, gestikulerar för att illustrera orden hon sjunger. Äkta? Nja, det känns inte riktigt så.
Hennes föreställning blir snarare en hyllning till alla stereotyper om Spanien, om än i en sofistikerad förpackning. Jag saknar flamencoglöd. Generositet. Värme. Men visst, jag får å andra sidan en riktig stjärna. En Estrella.
Angeles Gabaldón - vackert, fint och... tja...trevligt?
I torsdags såg jag Maria Angeles Gabaldón för första gången. Jag har länge velat se henne, eftersom hon gjort sig känd för att försöka illustrera komplexa samhällsfenomen i sina föreställningar. Jag tänker främst på Inmigración, hennes första egna föreställning för några år sedan som handlade om alla de hinder och problem som flyktingar möter. Spännande tema, inte minst inom flamencovärlden där man ofta begränsar sig till antingen Lorcahistorier eller på sin höjd grekiska dramer...
Dessutom har hon alltid bjudit in icke-spanska dansare från en rad olika länder i sina föreställningar, vilket också gett mig en känsla av att hon är en väldigt sympatisk person.
Just den känslan får jag av att se henne på scen. Hon verkar genomtrevlig, urgullig och ärlig - jag skulle vilja bli vän med henne! Hon är en mycket duktig dansare, det finns inga tvivel om detta - vackra armar, exakta vueltas, mycket tjusigt kroppsarbete och hanterar solfjäder, mantón, bata med stor finess. Dessutom är hon väldigt vacker. Och ärlig i sitt uttryck.
Men det är som att det inte riktigt räcker. Hon blir just trevlig att titta på. Fin att vila ögonen på. Jag blir inte berörd. Fast vad kan man egentligen förvänta sig utav en föreställning med namnet "Volantes de jondura" - typ "Volanger fyllda av djup"...
När hennes gästartist kommer in, ska inte ens nämna några namn, så sjunker min respekt för henne. För jag antar att man bör bjuda in någon som man tycker är bra. Och denna man är allt annat än bra. Han är faktiskt den värsta dansare jag sett ( i Spanien i alla fall). Han kommer in, i en dramatisk soleá por bulerías, med högtidliga steg innan han stannar och pekar med pekfingret ut över publiken som för att säga... vad?? Det fanns ingen som helst intention i det pekfingret, ingen vilja, ingen riktning, bara en innehållslös gest.
Ok, han hade compás och fotteknik. Men hans händer rörde sig sämre en de flesta elever på nybörjarnivå. Alla rörelser var överdrivna. Swing, soniquete och pellisco saknades helt. Dansen var alldeles för lång. Och tillråga på allt så var byxorna avskyvärda!
Supertighta, höga i midjan - så snäva att man till och med såg en liten chorizo ihoptryckt i vänstra byxbenet... Och tro mig, det var definitivt mer än vad jag ville se av den mannen.
Man ska akta sig för att döma en artist utifrån en enda föreställning. Så jag ska absolut ge Angeles Gabaldon en ny chans, och förhoppningsvis får jag då se en av hennes mer tematiska föreställningar. Hennes nästa projekt handlar om kvinnomisshandel...
The return of Åsa
Jag får väl nästan kalla det för nypremiär på min blogg... Under en lång period har jag inte haft möjlighet att skriva här, men jag ska låta er slippa alla förklaringar varför. Hur som helst: I´m back!
Livet i Sevilla mycket angenämt för tillfället. Inte minst på grund av solen som ibland tittar fram och bränner på upp till 25 grader. I flamencoväg händer det mycket nu. Coming up shortly är rapport från föreställning med Maria Angeles Gabaldón, beskrivning av hur det är att bli fastnaglad av La Monetas blick samt en resumé av min första upplevelse av Estrella Morente på scen. Och så blir det flamencofestival i Jerez nästa vecka! Mmmm....
På återseende! :)
Äntligen...
Den ligger på en gata med det flamencoklingande namnet Guadiana och är perfekt. Billig, i rätt område (la Alameda) och med jättetrevliga rumskompisar. Och... med internet!
Så nu kommer jag att blogga loss igen från min egen dator - med å, ä, ö!
Back in Sevilla
Nu ar jag tillbaka i Sevilla sedan en knapp vecka. Jag har inte kunnat skriva pa ett tag eftersom jag bor pa hostal och inte har internet. Men fran sondag sa flyttar jag in i en perfekt lagenhet just i det omradet jag vill bo; Alameda. Jag delar med tre jattesota tjejer, fran olika delar av Spanien. Sa hall ut, snart kommer det en massa bloggar om flamenco, vardagen och annat spannande fran Sevilla. Imorgon ar det foresttallning med Angeles Gabaldon, forsta gangen jag ser henne. Ska bli spannande!
Hasta pronto!
Asa