En portion falsksång kryddat med krutdurksdans, tack! (Gammalt opublicerat inlägg)
Igâr gick jag pá höstens första Jueves Flamencos (Flamencotorsdagar) pá El Monte. Föreställningens huvudperson var en för mig, och även för mina övriga flamencovänner, okänd sángare frán Lebrija: Manuel de Paula. Anledningen att jag pungade ut med 18 euros var för gästdansarna; Juan de los Reyes och hans krutdurksdotter Saray. Och för den förstklassiga kompgruppen, där stjärnor som gitarristen Pedro Sierra och sángaren José Valencia ingár. Min misstanke om denna obalans visar sig vara berättigad. Med tio personer bakom, av denna höga kaliber, skapas ett högtryck i den inledande bulerian som höjer förväntningarna pá den gamle sângaren. När Manuel sâ gör entré, till massiv körsâng och smattrande palmas, gör han det som en kung, lângsamt och med uppstäckta händer.
Upplägget ber om, nej kräver, en massiv applád av publiken och lite förvánat ger vi honom det. Därför blir besvikelsen desto större när han sätter sig vid mikrofonen. Rösten känns skrikig och onyanserad (därtill för högt mickad) och den slirar dessutom ur ton alltsom oftast. Manuel de la Paula hade tydligen sina storhetsdagar på sjuttiotalet, tillsammans med andra sångare vars kännetecken var kraftfull energi, rytm och rå styrka. Manuel de Paulas signum sägs ha varit röjiga festarrrangemang med klatschiga körrefränger.
Samma recept använder han sig denna kväll. Men huvudingrediensen, hans egen sång, tycks ha passerat bästföredatum...
Det hade varit en olidlig konsert om inte de övriga ingredienserna, gästartisterna, och det snygga upplägget räddat själva föreställningen. Slagdängorna med lyxkören lyfter. Ett kort och kraftfullt inhopp por bulerias med Juan de los Reyes, med återhållsamhet och tyngd. Och 19-åriga Saray med sin energi som exploderar i omgångar som en burk smällare. Det var kryddorna som gjorde anrättningen ätbar denna kväll...
Upplägget ber om, nej kräver, en massiv applád av publiken och lite förvánat ger vi honom det. Därför blir besvikelsen desto större när han sätter sig vid mikrofonen. Rösten känns skrikig och onyanserad (därtill för högt mickad) och den slirar dessutom ur ton alltsom oftast. Manuel de la Paula hade tydligen sina storhetsdagar på sjuttiotalet, tillsammans med andra sångare vars kännetecken var kraftfull energi, rytm och rå styrka. Manuel de Paulas signum sägs ha varit röjiga festarrrangemang med klatschiga körrefränger.
Samma recept använder han sig denna kväll. Men huvudingrediensen, hans egen sång, tycks ha passerat bästföredatum...
Det hade varit en olidlig konsert om inte de övriga ingredienserna, gästartisterna, och det snygga upplägget räddat själva föreställningen. Slagdängorna med lyxkören lyfter. Ett kort och kraftfullt inhopp por bulerias med Juan de los Reyes, med återhållsamhet och tyngd. Och 19-åriga Saray med sin energi som exploderar i omgångar som en burk smällare. Det var kryddorna som gjorde anrättningen ätbar denna kväll...