Tokyo jag tänker på dig nu...
Nu har jag varit och vänt i Tokyo. Intensivt och crazy, high-tech och tusenåriga traditioner i en fantastisk röra.
Dock blev det ingen flamenco för jag hade otroligt tight schema med dater med japanska regeringsrepresentanter och andra prominenter. Så därför får ni hålla tillgodo med ett gammalt inlägg om den alldeles speciella relationen mellan Japan och flamenco samt om flamencoplantskolan Tokyo. Läs och begrunda:
http://flamenca.blogg.se/2006/november/japansk-flamenco-pa-uppgang.html
Arigatoooooo!
Dock blev det ingen flamenco för jag hade otroligt tight schema med dater med japanska regeringsrepresentanter och andra prominenter. Så därför får ni hålla tillgodo med ett gammalt inlägg om den alldeles speciella relationen mellan Japan och flamenco samt om flamencoplantskolan Tokyo. Läs och begrunda:
http://flamenca.blogg.se/2006/november/japansk-flamenco-pa-uppgang.html
Arigatoooooo!
Flamenco i massor av olika former
har jag upplevt de senaste dagarna. Jag har...
...LYSSNAT- I lördags var det en mysig eftermiddagskonsert med gitarristen Manantial (aka Johan Moberg) och hans konstellation XL där Safoura Safavi bjöd på flamencosång med kraft och känsla! Båda två bor numera i Stockholm, så jag hoppas verkligen på mer flamenco från detta gäng!
...TRÄNAT - Sen blev det en härligt intensiv teknikklass i söndags med Ann Sehlstedt kompad av fantastiske gitarristen Robban Svärd. Mycket inspirerande!
...UNDERVISAT - mina flamenconybörjare och igår avslutade vi vår lilla tangodans! Vi hade också besök av Eva Hillerbrant som utbildar sig inom barndans på Danshögskolan med flamenco som specialitet, som tittade och gjorde anteckningar.
...KREERAT- idag hade Jenny, Beata och jag en improvisationssession där vi utforskade det stereotypiskt kvinnliga, behagfulla inom flamenco för att sen förvränga det. Det var mycket intressant, vi hittade en massa spännande aspekter och fick också öva oss i att vara neutrala i ansiktsuttrycket samtidigt som vi försöker vara tydliga i kroppen. Tänk vad det är svårt för oss flamencodansare att inte dansa med hela ansiktet! Vad det ska bli av detta får ni snart veta mer om...
...IMPROVISERAT - Idag hade vi fjärde klassen i buleríasimsprovisation a la Jerez. Idag gick vi igenom hur man gör en llamada i bulerías - tvärt emot alla andra palos är att man lägger in llamadas i bulerias i sången. Nästa gång är sista gången och då ska vi lära oss hur man avslutar sin buleríasimprovisation! Det är bra att kunna... ;)
Nu ska jag vila fossingarna ända tills torsdag! :)
...LYSSNAT- I lördags var det en mysig eftermiddagskonsert med gitarristen Manantial (aka Johan Moberg) och hans konstellation XL där Safoura Safavi bjöd på flamencosång med kraft och känsla! Båda två bor numera i Stockholm, så jag hoppas verkligen på mer flamenco från detta gäng!
...TRÄNAT - Sen blev det en härligt intensiv teknikklass i söndags med Ann Sehlstedt kompad av fantastiske gitarristen Robban Svärd. Mycket inspirerande!
...UNDERVISAT - mina flamenconybörjare och igår avslutade vi vår lilla tangodans! Vi hade också besök av Eva Hillerbrant som utbildar sig inom barndans på Danshögskolan med flamenco som specialitet, som tittade och gjorde anteckningar.
...KREERAT- idag hade Jenny, Beata och jag en improvisationssession där vi utforskade det stereotypiskt kvinnliga, behagfulla inom flamenco för att sen förvränga det. Det var mycket intressant, vi hittade en massa spännande aspekter och fick också öva oss i att vara neutrala i ansiktsuttrycket samtidigt som vi försöker vara tydliga i kroppen. Tänk vad det är svårt för oss flamencodansare att inte dansa med hela ansiktet! Vad det ska bli av detta får ni snart veta mer om...
...IMPROVISERAT - Idag hade vi fjärde klassen i buleríasimsprovisation a la Jerez. Idag gick vi igenom hur man gör en llamada i bulerías - tvärt emot alla andra palos är att man lägger in llamadas i bulerias i sången. Nästa gång är sista gången och då ska vi lära oss hur man avslutar sin buleríasimprovisation! Det är bra att kunna... ;)
Nu ska jag vila fossingarna ända tills torsdag! :)
Flamencokändisar på vift (juni 2008)
Allt är ju relativt. Så även kändisskap. När man sitter i Sverige (eller något annat avlägset land, långt från flamencovardagen) och läser recensioner på Flamenco-world eller letar videos på Youtube så känns flamencokändisarna väldigt stora och avlägsna. Men här i Sevilla är det såklart vardagsmat att se världens främsta flamencoartister strosa runt på stan.
Här är som exempel de två senaste dagarnas skörd, allt inträffade i Triana när jag satt på mitt stamställe och njöt av min dagliga (minst...) tinto de verano:
- Joaquin Cortez (flamencovärldens hetpotatis, åtmistone om man få tro Armani och Naomi Campbell) spankulerade runt i Triana med okänd (äkta?) blondin igår.
- Diego Amador (korkskruvslockig flamencopianist och den yngste av legendariska bröderna Amador) kom och satte sig med oss när vi satt och jammade på Plaza Altozano (Triana). Extremt ödmjuk och vänlig. I like!
- Matilde Coral (danslegenden som är en av sevillanska stilens främsta försvarare. Känns igen på sin Lilla My-liknande hårnkut mitt på huvudet) kom igår fram till mig på en uteservering och sa åt mig att jag var tvungen att akta mitt huvud, det är farligt att sitta i solen så där utan skydd!
- Och idag stötte jag på Israel Galvan (flamencovärldens galnaste och mest geniala dansare) på min gata, finfint klädd som han var med rosa skjorta, jeans och illgula skor. Den mannen har en arte especial!
Kontenta: Flamencovärlden är trots allt väldigt väldigt liten. Och tur är väl det!? Hade varit tråkigt att aldrig ens få prata med sina idoler.
Men när Rocio Molina dyker upp på displayen på min mobil så blir de flesta i Sevilla väldigt impade. Eftersom hon bor i Madrid har hon en mytisk stjärnstatus här i Sevilla.
Här är som exempel de två senaste dagarnas skörd, allt inträffade i Triana när jag satt på mitt stamställe och njöt av min dagliga (minst...) tinto de verano:
- Joaquin Cortez (flamencovärldens hetpotatis, åtmistone om man få tro Armani och Naomi Campbell) spankulerade runt i Triana med okänd (äkta?) blondin igår.
- Diego Amador (korkskruvslockig flamencopianist och den yngste av legendariska bröderna Amador) kom och satte sig med oss när vi satt och jammade på Plaza Altozano (Triana). Extremt ödmjuk och vänlig. I like!
- Matilde Coral (danslegenden som är en av sevillanska stilens främsta försvarare. Känns igen på sin Lilla My-liknande hårnkut mitt på huvudet) kom igår fram till mig på en uteservering och sa åt mig att jag var tvungen att akta mitt huvud, det är farligt att sitta i solen så där utan skydd!
- Och idag stötte jag på Israel Galvan (flamencovärldens galnaste och mest geniala dansare) på min gata, finfint klädd som han var med rosa skjorta, jeans och illgula skor. Den mannen har en arte especial!
Kontenta: Flamencovärlden är trots allt väldigt väldigt liten. Och tur är väl det!? Hade varit tråkigt att aldrig ens få prata med sina idoler.
Men när Rocio Molina dyker upp på displayen på min mobil så blir de flesta i Sevilla väldigt impade. Eftersom hon bor i Madrid har hon en mytisk stjärnstatus här i Sevilla.
Danza flamenca på TV
Idag blev Danza flamenca intervjuade på TV, kolla här!!! Reportaget börjar ca 5 min in i programmet.
Nyflamencofestivalen närmar sig och förberedelserna intensifieras. Nu skiftar fokuset bort från rep av vår egen föreställning till att synka alla gästartisternas olika ankomsttider, flightnummer, skjutsningar från Arlanda, boenden, ljusriggningar, genrep, strykningshjälp, fotmickar och annat som måste fixas. Många trådar ska knytas ihop. Fortfarande är det dock viktiga pusselbitar som ska sättas för vår egen koreografi. Ljusteknikern från Spanien kommer imorgon och då ska scenljus designas på en kväll. Håll tummarna för oss!
FLAMENCOÅRET 2006
En riktig blogg måste ju naturligtvis ha listor! Här är mina höjdpunkter från mitt flamencoår 2006:
ÅRETS SKIVA
Estrella Morente: Mujeres
Estrella, dotter till legenden och nyskaparen Enrique Morente, har lyckats skapa sig en helt egen position i flamencovärlden - av många ansedd som flamencosångens största framtidshopp.
Mujeres är en sagodoftande och fantasifull skiva som med mycket stämningsljud som förflyttar mig till andra tider. Skivan är en hyllning till en rad kvinnor som lämnat djupa avtryck i flamencon, och i andra musikgenrer. Här ryms argentinsk tango, spanska coplas och Nina Simone. Och låten som Penelope Cruz sjunger i Volver.
En favorit är den stämningsfulla tangos med letras från damer som La Repompa och La Gazpacha. Fantastiskt gitarrsound med många fylliga gitarrer, som ekar av feststämning. Många klassiska favoritletras tolkade med Estrellas förtrollande röst. "Tu te colocas enfrente de mi", "Mamá, mamá, no quiero eso", "Y voy, y voy, datela vuelta ligera".
Märklig och trolsk är zambran, som inleds med drillande lutor från det moriskdoftande kvarteret Albaycin i Granada och en andfådd Estrella.
ÅRETS DANSFÖRESTÄLLNING
Rocio Molina: El Eterno Retorno. Påkostad och kontroversiell föreställning, eftersom den skapades helt på uppdrag av den förre direktören av Agencia de Flamenco, den nya flamencoinstitutionen som bland annat styr en rad olika bidrag till flamencons utveckling.
Trots att föreställningen är ett beställningsverk med handplockade artister, så gör det den inte mindre fascinerande att uppleva. Främst på grund av Rocio Molinas fantastiska dans. Hon är helt enkelt makalös. Koreografierna är intressanta och unika, scenografin är proffsig, de gästande artisterna är tunga, ja det hela är en njutning för öga och öra. Mitt favoritnummer är när Rocio dansar en alegría ibland en massa typiska spanska souvenirdockor, som om någon hade skruvat upp henne i ryggen.
ÅRETS SÅNGKONSERT:
Falo på flamencofestivalen i Tampere i Finland. Falo lyckas alltid lyfta sina konserter till extra dimension. Med sin speciella röst, sin unika personlighet och kombination av traditionell sång till nyskapande musik förvandlar han konserten till en varm andakt. Och med medartister som Canito med sitt nydanande gitarrspel, Pablo Martíns piano och dansaren Manuel Liñans soleá, som ett sprakande finalfyrverkeri, blir konserten till en varm rysning att minnas under kalla vinterkvällar.
ÅRETS PEÑAUPPLEVELSE:
La Popi på Peña Torres Macarena. En underbar första "nu är jag verkligen här, mitt i flamencoland"-kväll i Sevilla!
ÅRETS DANSKURS:
Delad första plats mellan Israel Galváns intensivkurs i Stockholm och Andres Peñas buleríaskurs i Sevilla. För att de lyckas inspirera och lära ut två extremer inom flamencokonsten: Israel med nya rörelsemönster och sätt att förhålla sig till sången, Andres för att på tydligt och inspirerande sätt lyckas lära ut bulerías för festbruk, den kanske svåraste och viktigaste dansformen inom flamenco.
ÅRETS FYND:
Chloé, den unga kanadensiska dansaren i Sevilla som, förutom att hon är urgullig som person passar mig som handen i handsken som lärare.
ÅRETS FESTIVAL:
Flamencofestivalen i Jerez. Lilla Jerez, som plötsligt förvandlas till en världsmetropol när flamencos från hela världen vallfärdar hit. Två veckor fullproppade med konserter och föreställningar (i snitt 3 per kväll), kurser och inte minst: Jerez härliga peñas som håller öppet fram till morgonkvisten för de som orkar.
ÅRETS STORA SORG:
Rogelio de Badajoz, älskad sångare i Stockholm, Sverige och hela Norden, gick tragiskt bort i november och lämnade en enorm tomhet efter sig. Och min personliga sorg över att inte kunna få ta farväl av honom vid hans begravning.
ÅRETS FÖRESTÄLLNING I SVERIGE:
Två riktiga flamencokarameller! Belén Maya och Mayte Martín: Cámara de Flamenco. För genom-
äkta dansglädje och utstrålning samt underbar sång. Israel Galván: La Edad de Oro. För hans vansinniga, egensinniga rörelseexperimentlusta och idéfrihet. Det är humor! Och genialitet!
ÅRETS BESVIKELSE:
Var är recensenterna på flamencoföreställningarna i Sverige??? Inga recensenter kom till de två ovanstående megastora artisternas föreställningar på Södra teatern i år: Belén Maya/Mayte Martín samt Israel Galván. Synd och skam!! Jag undrar vad som skulle hända om de inte kom på föreställningar med artister av motsvarande storlek inom andra dansgenrer; t ex nutida dans?! Knappast troligt.
ÅRETS UNDERBARASTE:
Mitt nya liv tack vare friåret!! Sverige är underbart som ger sina medborgare den här möjligheten! Eller gav... innan nya regeringen bestämde sig för att ta bort denna fantastiska chans.
ÅRETS SKIVA
Estrella Morente: Mujeres
Estrella, dotter till legenden och nyskaparen Enrique Morente, har lyckats skapa sig en helt egen position i flamencovärlden - av många ansedd som flamencosångens största framtidshopp.
Mujeres är en sagodoftande och fantasifull skiva som med mycket stämningsljud som förflyttar mig till andra tider. Skivan är en hyllning till en rad kvinnor som lämnat djupa avtryck i flamencon, och i andra musikgenrer. Här ryms argentinsk tango, spanska coplas och Nina Simone. Och låten som Penelope Cruz sjunger i Volver.
En favorit är den stämningsfulla tangos med letras från damer som La Repompa och La Gazpacha. Fantastiskt gitarrsound med många fylliga gitarrer, som ekar av feststämning. Många klassiska favoritletras tolkade med Estrellas förtrollande röst. "Tu te colocas enfrente de mi", "Mamá, mamá, no quiero eso", "Y voy, y voy, datela vuelta ligera".
Märklig och trolsk är zambran, som inleds med drillande lutor från det moriskdoftande kvarteret Albaycin i Granada och en andfådd Estrella.
ÅRETS DANSFÖRESTÄLLNING
Rocio Molina: El Eterno Retorno. Påkostad och kontroversiell föreställning, eftersom den skapades helt på uppdrag av den förre direktören av Agencia de Flamenco, den nya flamencoinstitutionen som bland annat styr en rad olika bidrag till flamencons utveckling.
Trots att föreställningen är ett beställningsverk med handplockade artister, så gör det den inte mindre fascinerande att uppleva. Främst på grund av Rocio Molinas fantastiska dans. Hon är helt enkelt makalös. Koreografierna är intressanta och unika, scenografin är proffsig, de gästande artisterna är tunga, ja det hela är en njutning för öga och öra. Mitt favoritnummer är när Rocio dansar en alegría ibland en massa typiska spanska souvenirdockor, som om någon hade skruvat upp henne i ryggen.
ÅRETS SÅNGKONSERT:
Falo på flamencofestivalen i Tampere i Finland. Falo lyckas alltid lyfta sina konserter till extra dimension. Med sin speciella röst, sin unika personlighet och kombination av traditionell sång till nyskapande musik förvandlar han konserten till en varm andakt. Och med medartister som Canito med sitt nydanande gitarrspel, Pablo Martíns piano och dansaren Manuel Liñans soleá, som ett sprakande finalfyrverkeri, blir konserten till en varm rysning att minnas under kalla vinterkvällar.
ÅRETS PEÑAUPPLEVELSE:
La Popi på Peña Torres Macarena. En underbar första "nu är jag verkligen här, mitt i flamencoland"-kväll i Sevilla!
ÅRETS DANSKURS:
Delad första plats mellan Israel Galváns intensivkurs i Stockholm och Andres Peñas buleríaskurs i Sevilla. För att de lyckas inspirera och lära ut två extremer inom flamencokonsten: Israel med nya rörelsemönster och sätt att förhålla sig till sången, Andres för att på tydligt och inspirerande sätt lyckas lära ut bulerías för festbruk, den kanske svåraste och viktigaste dansformen inom flamenco.
ÅRETS FYND:
Chloé, den unga kanadensiska dansaren i Sevilla som, förutom att hon är urgullig som person passar mig som handen i handsken som lärare.
ÅRETS FESTIVAL:
Flamencofestivalen i Jerez. Lilla Jerez, som plötsligt förvandlas till en världsmetropol när flamencos från hela världen vallfärdar hit. Två veckor fullproppade med konserter och föreställningar (i snitt 3 per kväll), kurser och inte minst: Jerez härliga peñas som håller öppet fram till morgonkvisten för de som orkar.
ÅRETS STORA SORG:
Rogelio de Badajoz, älskad sångare i Stockholm, Sverige och hela Norden, gick tragiskt bort i november och lämnade en enorm tomhet efter sig. Och min personliga sorg över att inte kunna få ta farväl av honom vid hans begravning.
ÅRETS FÖRESTÄLLNING I SVERIGE:
Två riktiga flamencokarameller! Belén Maya och Mayte Martín: Cámara de Flamenco. För genom-
äkta dansglädje och utstrålning samt underbar sång. Israel Galván: La Edad de Oro. För hans vansinniga, egensinniga rörelseexperimentlusta och idéfrihet. Det är humor! Och genialitet!
ÅRETS BESVIKELSE:
Var är recensenterna på flamencoföreställningarna i Sverige??? Inga recensenter kom till de två ovanstående megastora artisternas föreställningar på Södra teatern i år: Belén Maya/Mayte Martín samt Israel Galván. Synd och skam!! Jag undrar vad som skulle hända om de inte kom på föreställningar med artister av motsvarande storlek inom andra dansgenrer; t ex nutida dans?! Knappast troligt.
ÅRETS UNDERBARASTE:
Mitt nya liv tack vare friåret!! Sverige är underbart som ger sina medborgare den här möjligheten! Eller gav... innan nya regeringen bestämde sig för att ta bort denna fantastiska chans.
Nyflamenco?
Idag hade jag ett mycket intressant samtal med Beata Alving, min lärare, vän och också ansvarig för ämnet flamenco på Danshögskolan. Vi förberedde vårt seminarium om Nyflamenco som ska hållas på Södra teatern den 14 januari inom ramen för Nyflamencofestival (där både Beata och jag dessutom ska dansa).
Begreppet nyflamenco är ju en ny uppfinning, inspirerad främst av begreppet nycirkus. Nycirkus, tänker jag mig, är de klassiska cirkuskonsterna förnyade och använda på ett konstnärligt och kreativt sätt för att gestalta och möta andra scenkonster.
På samma sätt finns det idag en stark strömning inom flamencon att använda flamencons rörelsespråk, strukturer eller känsla, för att på ett nytt sätt skapa och uttrycka nya saker. På vilket sätt gestaltar sig denna nyflamenco? Vilka håller på med nyflamenco och på vilket sätt? Hur ser utvecklingen ut i flamencons hemland Spanien och hur ser den ut här i Norden? Det är frågor vi kommer att vända och vrida på.
Men nu ska jag inte avslöja för mycket, men det kommer att bli ett väldigt spännande seminarium! Vi kommer också att visa prisbelönta dokumentärfilmen "Bailaores" som visar dans och intervjuer med fyra av de mest tongivande dansarna/koreograferna inom nyflamenco i Spanien: Belén Maya, Rafaela Carrasco, Israel Galván och Andrés Marín. Missa inte!!
www.sodrateatern.com
Begreppet nyflamenco är ju en ny uppfinning, inspirerad främst av begreppet nycirkus. Nycirkus, tänker jag mig, är de klassiska cirkuskonsterna förnyade och använda på ett konstnärligt och kreativt sätt för att gestalta och möta andra scenkonster.
På samma sätt finns det idag en stark strömning inom flamencon att använda flamencons rörelsespråk, strukturer eller känsla, för att på ett nytt sätt skapa och uttrycka nya saker. På vilket sätt gestaltar sig denna nyflamenco? Vilka håller på med nyflamenco och på vilket sätt? Hur ser utvecklingen ut i flamencons hemland Spanien och hur ser den ut här i Norden? Det är frågor vi kommer att vända och vrida på.
Men nu ska jag inte avslöja för mycket, men det kommer att bli ett väldigt spännande seminarium! Vi kommer också att visa prisbelönta dokumentärfilmen "Bailaores" som visar dans och intervjuer med fyra av de mest tongivande dansarna/koreograferna inom nyflamenco i Spanien: Belén Maya, Rafaela Carrasco, Israel Galván och Andrés Marín. Missa inte!!
www.sodrateatern.com
Flamenco - i teori och praktik...
Idag gav jag en lektion i flamencoteori till mina rumskamrater Tanja och Iwet. Tanja går tredje året på anrika skolan Escuela Matilde Coral, där man tränar flamenco, escuela bolera, clasico español och balett. Eftersom hon är en mycket duktig dansare, medbakgrund inom balett (ryska stilen = stenhård disciplin), ryska folkdanser och fem års heltidsstudier i klassisk indisk dans, så har hon fått gå vidare snabbare än sina klasskamrater och hon gör sin slutexamen i maj. Detta betyder att hon kommer att få ett dokument som licensierad dansare och lärare inom flamenco och spansk dans. MEN hon kan inte ens göra palmas till tangos!
Iwet började i början av året med privatklasser för att kunna hoppa in i en vanlig dans klass. Efter några månader började hon på basnivån hos Manuel Betanzos, där man gjorde siguiriya (en av de svåraste rytmerna inom flamecnon). När hon inte förstod så skakade han på huvudet och sa att han aldrig har stött på någon som inte kan förstå denna rytm. Iwet slutade, men fortsätter hos Concha Vargas parallellt som hon tar privatlektioner i flamencosång för att förstå compás och flamencokonsten bättre. Så hon kämpar på.
Tanja och Iwet är så frustrerade för att de inte förstår någonting. Lärarna säger bara att de måste lyssna bättre, de andra eleverna himlar med ögonen och båda två har ibland lust att lägga ner hela projektet flamenco. Så jag erbjöd min hjälp att försöka bringa lite ordning i flamencooredan.
Klockan 22.30 ikväll började första lektionen. Jag inledde att ge dem lite bakrund kring hur olika palos förhåller sig musikaliskt till varandra. Sen fokuserade vi på stilen tangos (en enkel fyrtakt) som grundexempel för att förklara alla grundelementen i en flamencodans (letra, llamada, remate, cierre, escobilla, subida etc), deras rytmiska karaktäristik och hur de används. Samma grundelement används inom i princip alla palos, fast de ändras utifrån respektive palos rytmiska förutsättningar.
Vi sjöng några enkla tangosverser, klappade till dem och de fick lära sig hur de kan lägga in remates och llamadas innan, i och efter letran. De hade så många frågor, fick så många ahaupplevelser att de menade att de på denna timma har lärt sig mer om flamenco än hela deras tid i Sevilla. NU kan de förstå, nu kan de börja lyssna efter de olika signalerna i musiken. Och jag var så stolt över med mina elever när de sjöng, klappade och jaleade helt i compás för första gången!
Jag är övertygad om att flamenco måste både läras ut som dansteknik men också, inte minst, som musikform och hur man kommunicerar rytmiskt mellan sångare, gitarrist, dansare och palmeros (klappare). För som flamencodansare är man inte bara dansare, man är också musiker!
Annars är faran att varje ny koreografi blir som att lära sig att rabbla en massa obegripliga fraser på ett främmande språk. Du vet aldrig vad varje ord betyder, eller hur du själv kan skapa meningar. Du bara härmar olika ljud.
Flamencon har ett system, en struktur och en grammatik, även om det finns en massa undantag och olika åsikter om en massa saker. De som "talar" flamenco flytande är själva ofta inte medvetna om denna grammatik, utan de kan bara säga när det låter rätt och när det låter fel. Men för oss som kommer från en annan bakgrund så måste vi också lära oss de grammatiska reglerna, precis som när man lär sig ett främmande språk.
Jag tror jag ska ta och skriva en bok om flamencoteori - en enkel guide i flamencons snåriga djungel, så att några kanske kan ha det lite lättare att navigera mellan compaser, palos, subidas, tercios och machos. Alltid är det någon som har glädje av det! :)
Iwet började i början av året med privatklasser för att kunna hoppa in i en vanlig dans klass. Efter några månader började hon på basnivån hos Manuel Betanzos, där man gjorde siguiriya (en av de svåraste rytmerna inom flamecnon). När hon inte förstod så skakade han på huvudet och sa att han aldrig har stött på någon som inte kan förstå denna rytm. Iwet slutade, men fortsätter hos Concha Vargas parallellt som hon tar privatlektioner i flamencosång för att förstå compás och flamencokonsten bättre. Så hon kämpar på.
Tanja och Iwet är så frustrerade för att de inte förstår någonting. Lärarna säger bara att de måste lyssna bättre, de andra eleverna himlar med ögonen och båda två har ibland lust att lägga ner hela projektet flamenco. Så jag erbjöd min hjälp att försöka bringa lite ordning i flamencooredan.
Klockan 22.30 ikväll började första lektionen. Jag inledde att ge dem lite bakrund kring hur olika palos förhåller sig musikaliskt till varandra. Sen fokuserade vi på stilen tangos (en enkel fyrtakt) som grundexempel för att förklara alla grundelementen i en flamencodans (letra, llamada, remate, cierre, escobilla, subida etc), deras rytmiska karaktäristik och hur de används. Samma grundelement används inom i princip alla palos, fast de ändras utifrån respektive palos rytmiska förutsättningar.
Vi sjöng några enkla tangosverser, klappade till dem och de fick lära sig hur de kan lägga in remates och llamadas innan, i och efter letran. De hade så många frågor, fick så många ahaupplevelser att de menade att de på denna timma har lärt sig mer om flamenco än hela deras tid i Sevilla. NU kan de förstå, nu kan de börja lyssna efter de olika signalerna i musiken. Och jag var så stolt över med mina elever när de sjöng, klappade och jaleade helt i compás för första gången!
Jag är övertygad om att flamenco måste både läras ut som dansteknik men också, inte minst, som musikform och hur man kommunicerar rytmiskt mellan sångare, gitarrist, dansare och palmeros (klappare). För som flamencodansare är man inte bara dansare, man är också musiker!
Annars är faran att varje ny koreografi blir som att lära sig att rabbla en massa obegripliga fraser på ett främmande språk. Du vet aldrig vad varje ord betyder, eller hur du själv kan skapa meningar. Du bara härmar olika ljud.
Flamencon har ett system, en struktur och en grammatik, även om det finns en massa undantag och olika åsikter om en massa saker. De som "talar" flamenco flytande är själva ofta inte medvetna om denna grammatik, utan de kan bara säga när det låter rätt och när det låter fel. Men för oss som kommer från en annan bakgrund så måste vi också lära oss de grammatiska reglerna, precis som när man lär sig ett främmande språk.
Jag tror jag ska ta och skriva en bok om flamencoteori - en enkel guide i flamencons snåriga djungel, så att några kanske kan ha det lite lättare att navigera mellan compaser, palos, subidas, tercios och machos. Alltid är det någon som har glädje av det! :)
Joaquín Cortés till EU-parlamentet
Ett tips från Karin, en av denna bloggs läsare:
Joaquín Cortés har tagit sig till EU-parlamentet för att kämpa för romers rättigheter. För er som inte är flamenconärdar är det han världsberömd flamencodansare som är känd främst för sina maxade shower, där bland annat Armani gjort kostymerna. Han valdes något år till världens sexigaste man och hade ett turbulent förhållande med fotomodellen Naomi Campbell. Han fyllde Cirkus i Stockholm till brädden i mitten av 90-talet och ALLA var där. Nog om skvaller nu...
Joaquín kan bli EU-parlamentets ansikte utåt i kampen för romers rättigheter. Joaquín, som själv är av romskt ursprung, har startat en kampanj för att stoppa diskriminering av romer. Adelante! Nog behövs alla samlade krafter för att bekämpa romernas utsatta situation. Inte minst i det land där romerna varit ovärderliga i skapandet av dess nationalkonstform nummer 1... (Spanien, alltså.)
Läs mer här! Tack, Karin! :)
Åsa filmas av the Overlander
Fem dagar efter min ankomst till Spanien blev jag filmad och intervjuad om min hemstad Sevilla och om min kärlek till flamenco. Så här gick det till:
En dag berättar Manuel Betanzos att det kommer en kille och filmar i klassen. En slags promotion för skolan. Han vill ha någon som kan prata engelska att intervjua. Självklart anmäler jag mig glatt.
Det visar sig att det är galen australiensare som sålt allting, köpt en kamera och nu åker runt jorden för att intervjua olika personer om deras hemstäder. Han gillar mina svar på hans frågor och vips så har jag blivit en av två personer som ska representera staden Sevilla på hans odyssé över världen. Stoppet i Sevilla ska naturligtvis handla om flamenco.
So far so good. Men: Mark, som han heter, har ett alterego: the Overlander. Det är en skum filur från Australiens ödemarker, med ful mustach och en Crocodile Dundee-liknande hatt. Det är med denna figur jag ska gå runt och visa mitt Sevilla, det vill säga flamencons Sevilla.
Först ska det filmas lite färgstarka, talande och dansanta bilder som kan utgöra bakgrund till mina passionerade ord om varför jag lämnat jobb och trygghet för att flytta till Sevilla. Mark dealar och får, efter många om och men, låna en av Manuel Betanzos salar i en kvart. Där ska jag dansa utan vare sig förberedelse eller ackompanjemang i det vita strålkastarljuset från kameran...
Sen får jag traska runt på olika pittoreska platser i Sevilla medan kameran går. Tyvärr är det en molnig dag, och det tar ju onekligen bort en hel del av charmen med staden.
Dessutom är det otroligt svårt att promenera oberörd när en hel skolklass står och tjoar för att komma med på bild eller när bilarna stannar och tutar för att få reda på vilken Hollywoodfilm som nu spelas in i deras kvartér.
Den andra tjejen som blir intervjuad är en australiensiska med spanska föräldrar som också dansar flamenco. På kvällen har hon ordnat så att vi skulle gå till ett flamencoställe för att få lite mer stämningsfulla bilder. Mark är upprymd. Nu skulle han få se riktig flamenco! Trodde han ja. Det visar sig vara ett sevillanasställe (sydspansk folkdans), riktigt "cutre" med liveband bestående av elgitarr, synth och trumset, fullt med snobbiga fluktande gubbar och så vi...
Vi dansar några pliktskyldiga turer. Sen känner jag att jag blir lite nervös... I intervjun pratar jag om hur jag älskar flamencon för dess starka känslouttryck, självrespekt och stolthet. Och för dess musikaliska rikedom och utmaning. Tänk när min röst ligger i bakgrunden och så ser man bilder av det här!
Jag drar med mig Mark och jättekameran ut och föreslår att vi ska gå till El Mantoncillo istället. El Mantoncillo är en riktig flamencobar, med väggarna tapetserade med signerade fotografier av avlidna legender, antika mantones och tjurfäktarkläder. Det är här flamencons brukar samlas på nätterna, för att träffas, sjunga, spela och dansa tillsammans om stämningen är den rätta.
Det var den inte ikväll. Det är helt tomt. Men vi är ändå ett litet glatt gäng som kommer dit. Vi har lyckats få med oss några ungdomar som vi träffat på vägen. Det är framför allt en tjej som visar sig vara dotter till en flamencosångare från Badajoz som ger prov på en fantastisk flamencoröst och en väldigt vacker fandango hon själv skrivit till minne av sin far. Hon envisas med att påstå att hennes två vänner, två unga killar, sjunger bättre flamenco än henne. Hmm, det kan bli riktigt bra det här, tänker jag och lockar med dom och deras vänner.
Väl därinne förstår jag att jag har misstagit mig... Småpojkarna är visserligen gulliga när de sjunger rumbas tvåstämmigt till halvtaskig gitarrföring. Men nån flamenco är det inte. Och tjejen, som verkligen kan sjunga, envisas med att uppmuntra sina kamrater snarare än att själv sjunga. Mitt i allt detta: Mark med sin keps, sin mustach och sin jättekamera som glatt hoppar runt oss, zoomar och lyser med strålkastaren. "C´mon and dance a little for me, Åsa!". Vilken ångest... Bartendern, som genom åren sett de riktigt tunga flamenconamnen passera bardisken, tittar uppgivet mot oss och ruskar på huvudet.
Men så droppar det in några typer med misstänkt flamencohockeyfrisyr. Aha, tänker jag, detta kan bli räddningen! Jag snackar lite med dom och vips har jag fixat till förutsättningar för en riktigt sjysst liten juerga (flamencoimprovisation). En helt ok sångare och en halvskaplig gitarrist sätter sig med oss och börjar sjunga bulerías. Det lilla gänget ungdomar, som är rätt överförfriskade och helt uppfyllda av denna nya erfarenhet, pepprar dock på med palmas (handklappningar) som är helt ur compás (rytm) och alldeles för högt. Så nån swing infinner sig inte.
Men med en otålig kameralins i nacken och en Mark viskandes "C´mon Åsa!" i örat stup i kvarten, så försäker jag ta mig samman. Nu får det bära eller brista. Jag lyssnar efter lämpligt ställe att ta mig in i bulerían och kastar mig in i dansen. Alla som improviserat por bulerías vet hur svårt och närmast omöjligt det är om man inte har ett bra stöd från musikerna. Jag fattar ingenting av sången och försöker förtvivlat navigera mellan dessa palmas från helvetet. Tja, inte är det min mest lysande bulerías.Det är ett under att jag lyckas trassla mig ur den. Jag gjorde dock mitt bästa, fick ett pliktskyldigt olé från sångaren och Mark har sina bilder. Men på natten drömmer jag en mardröm om hur jag dansar ur compás och att det kablas ut över hela världen...
Bara så ni vet: Jag tänker inte tala om webbsidans plats förrän jag själv kontrollerat resultatet. Men tills dess; här kommer lite mer info om the Overlander.
En dag berättar Manuel Betanzos att det kommer en kille och filmar i klassen. En slags promotion för skolan. Han vill ha någon som kan prata engelska att intervjua. Självklart anmäler jag mig glatt.
Det visar sig att det är galen australiensare som sålt allting, köpt en kamera och nu åker runt jorden för att intervjua olika personer om deras hemstäder. Han gillar mina svar på hans frågor och vips så har jag blivit en av två personer som ska representera staden Sevilla på hans odyssé över världen. Stoppet i Sevilla ska naturligtvis handla om flamenco.
So far so good. Men: Mark, som han heter, har ett alterego: the Overlander. Det är en skum filur från Australiens ödemarker, med ful mustach och en Crocodile Dundee-liknande hatt. Det är med denna figur jag ska gå runt och visa mitt Sevilla, det vill säga flamencons Sevilla.
Först ska det filmas lite färgstarka, talande och dansanta bilder som kan utgöra bakgrund till mina passionerade ord om varför jag lämnat jobb och trygghet för att flytta till Sevilla. Mark dealar och får, efter många om och men, låna en av Manuel Betanzos salar i en kvart. Där ska jag dansa utan vare sig förberedelse eller ackompanjemang i det vita strålkastarljuset från kameran...
Sen får jag traska runt på olika pittoreska platser i Sevilla medan kameran går. Tyvärr är det en molnig dag, och det tar ju onekligen bort en hel del av charmen med staden.
Dessutom är det otroligt svårt att promenera oberörd när en hel skolklass står och tjoar för att komma med på bild eller när bilarna stannar och tutar för att få reda på vilken Hollywoodfilm som nu spelas in i deras kvartér.
Den andra tjejen som blir intervjuad är en australiensiska med spanska föräldrar som också dansar flamenco. På kvällen har hon ordnat så att vi skulle gå till ett flamencoställe för att få lite mer stämningsfulla bilder. Mark är upprymd. Nu skulle han få se riktig flamenco! Trodde han ja. Det visar sig vara ett sevillanasställe (sydspansk folkdans), riktigt "cutre" med liveband bestående av elgitarr, synth och trumset, fullt med snobbiga fluktande gubbar och så vi...
Vi dansar några pliktskyldiga turer. Sen känner jag att jag blir lite nervös... I intervjun pratar jag om hur jag älskar flamencon för dess starka känslouttryck, självrespekt och stolthet. Och för dess musikaliska rikedom och utmaning. Tänk när min röst ligger i bakgrunden och så ser man bilder av det här!
Jag drar med mig Mark och jättekameran ut och föreslår att vi ska gå till El Mantoncillo istället. El Mantoncillo är en riktig flamencobar, med väggarna tapetserade med signerade fotografier av avlidna legender, antika mantones och tjurfäktarkläder. Det är här flamencons brukar samlas på nätterna, för att träffas, sjunga, spela och dansa tillsammans om stämningen är den rätta.
Det var den inte ikväll. Det är helt tomt. Men vi är ändå ett litet glatt gäng som kommer dit. Vi har lyckats få med oss några ungdomar som vi träffat på vägen. Det är framför allt en tjej som visar sig vara dotter till en flamencosångare från Badajoz som ger prov på en fantastisk flamencoröst och en väldigt vacker fandango hon själv skrivit till minne av sin far. Hon envisas med att påstå att hennes två vänner, två unga killar, sjunger bättre flamenco än henne. Hmm, det kan bli riktigt bra det här, tänker jag och lockar med dom och deras vänner.
Väl därinne förstår jag att jag har misstagit mig... Småpojkarna är visserligen gulliga när de sjunger rumbas tvåstämmigt till halvtaskig gitarrföring. Men nån flamenco är det inte. Och tjejen, som verkligen kan sjunga, envisas med att uppmuntra sina kamrater snarare än att själv sjunga. Mitt i allt detta: Mark med sin keps, sin mustach och sin jättekamera som glatt hoppar runt oss, zoomar och lyser med strålkastaren. "C´mon and dance a little for me, Åsa!". Vilken ångest... Bartendern, som genom åren sett de riktigt tunga flamenconamnen passera bardisken, tittar uppgivet mot oss och ruskar på huvudet.
Men så droppar det in några typer med misstänkt flamencohockeyfrisyr. Aha, tänker jag, detta kan bli räddningen! Jag snackar lite med dom och vips har jag fixat till förutsättningar för en riktigt sjysst liten juerga (flamencoimprovisation). En helt ok sångare och en halvskaplig gitarrist sätter sig med oss och börjar sjunga bulerías. Det lilla gänget ungdomar, som är rätt överförfriskade och helt uppfyllda av denna nya erfarenhet, pepprar dock på med palmas (handklappningar) som är helt ur compás (rytm) och alldeles för högt. Så nån swing infinner sig inte.
Men med en otålig kameralins i nacken och en Mark viskandes "C´mon Åsa!" i örat stup i kvarten, så försäker jag ta mig samman. Nu får det bära eller brista. Jag lyssnar efter lämpligt ställe att ta mig in i bulerían och kastar mig in i dansen. Alla som improviserat por bulerías vet hur svårt och närmast omöjligt det är om man inte har ett bra stöd från musikerna. Jag fattar ingenting av sången och försöker förtvivlat navigera mellan dessa palmas från helvetet. Tja, inte är det min mest lysande bulerías.Det är ett under att jag lyckas trassla mig ur den. Jag gjorde dock mitt bästa, fick ett pliktskyldigt olé från sångaren och Mark har sina bilder. Men på natten drömmer jag en mardröm om hur jag dansar ur compás och att det kablas ut över hela världen...
Bara så ni vet: Jag tänker inte tala om webbsidans plats förrän jag själv kontrollerat resultatet. Men tills dess; här kommer lite mer info om the Overlander.
One man,
one broken down camera,
no guide book,
limited funds,
no makeup,
real people,
27 kgs in a backpack
bad back
one place,
one person,
big hat,
bad mo,
no Bullshit
...coming to a town near you...have you got a couch?? 
Rogelio - vi kommer att sakna dig så!
Idag begravs Rogelio de Badajoz - en av de största inspiratörerna och artisterna i flamenconorden.
Vi kommer att sakna Dig och din underbara sång så!
För mig, här i Sevilla, kändes det alldeles overkligt när jag nåddes av det tunga beskedet. Jag ser Dig ju så klart framför mig! Du sitter på scen, gör palmas, klickar compasen med tungar, ler och säger Eso es! när Du gillar något. Jag kan inte förstå att Du inte finns bland oss längre.
Som jag hade velat vara med på Din begravning idag, få ta farväl bland andra som känt, beundrat och älskat Dig. Men jag är här i Sevilla så, med stor sorg, tar jag farväl av Dig på detta vis.
Adios, amigo, adios. Mis jaleos flamencos a ti, Rogelio, para siempre!!!
Åsa
Här kommer några ord som Lis Rasmusen, flamencodansare, skrivit. Jag instämmer i varje ord, skulle aldirg ha kunnat skriva det bättre själv.
Rogelio, du har med din flamencosång förtrollat många av oss in i flamencons värld.
Det finns nog ingen som gått oberörd ut från det ställe där du har sjungit.
En liten lokal, tända ljus, liten scen, gitarristen, ev. dansare och du, i all enkelhet.
Inget komplicerat. Då trivdes du bäst.
Dansarens koreografier skulle inte heller vara för komplicerade.
Att stampa för länge med fötterna tyckte du nog kunde bli lite väl långtråkigt.
Viktigast för dig var, att när någon levererade något på scenen, så måste det komma från hjärtat.
Som dansare var det alltid en njutning att få dansa till din sång. Det kunde nog hända att compassen hängde lös lite då och då. Men då fick vi dansare och musiker göra ett litet extra skutt tills alla fann varandra igen. När någon står på scenen och jobbar med dig eller sitter som publik och lyssnar, kommer det alltid samma ord från alla.
Ingen sjunger ändå som Rogelio.
Jag tror och är helt övertygad om att vi alla kommer att ta med oss din röst och din scennärvaro inuti oss, när vi nordbor trampar vidare med flamencon på vårat vis. Jag är både stolt och lycklig över att jag fått dansa till din sång, varit din arbetskamrat och vän.
Jag är också helt bedrövad över att jag inte kommer att få uppleva dessa stunder mer.
Du fortsätter säkert att sjunga och skapa på ett annat ställe. Problemet är att vi och din familj vill sitta med. Kanske en annan gång…
Saknaden kommer att bli mycket stor. Större än du någonsin kunnat tro.
Hälsningar Lis och säkert många många fler.