Att vara gammal i Spanien
Igår var jag för första gången på Peña Pies Plomo som ligger i Alameda. Det är en liten peña, fullproppad med folk i alla åldrar, med en traditionell scen, en upptagen bar och de obligatoriska signerade flamencofotona på mer eller mindre kända ansikten, i varierande fotografiskt kvalitet.
Jag kom mitt i pausen efter första set i ett uppträdande med en kanadensisk tjej, Chloé. Innan andra set presenterade peñans president traditionsenligt kvällens artister, gärna utförligt och utbroderat med långa analyser om läget i flamencokonsten idag.
Men den här kvällen så ville man särskilt hylla två av peñans medlemmar. Det visade sig vara en liten farbror och en liten tant (kallad la Rubia de Marruecos, hon föddes visst i Marocko), kanske i 75-årsåldern, som var peñans äldsta medlemmar. Jag blev alldeles varm i hjärtat när de stod tårödga på scenen då deras livshistoria berättades och de fick motta en hedersutmärkelse och ovationer från resten av publiken, som inte heller var så purung.
Då slog det mig vilket härligt liv många äldre lever här. Man har sitt favorithak runt hörnet där alla känner en. Man har en peña där vännerna samlas för att njuta av flamenco. Framförallt, man umgås hela tiden med en massa människor, unga som gamla.
Det går inte en dag utan att nån liten tant eller farbror på stan kommer fram till mig och skämtar eller berättar något. På väg till peñan stötte jag ihop med en farbror som undrade om jag behövde hjälp att hitta. Han åtog sig att visa mig vägen och vi pratade på vägen. Det visade sig att han varit elektriker innan han pensionerades. Han berättade för mig att det bästa sättet att kontrollera om det finns ström någonstans är att stoppa in fingrarna! "Det har jag gjort hela mitt liv, det funkar bra, hahaha!". Sen ville han bjuda mig på en tapa men tyvärr var jag sen till föreställningen. Adios, mi alma, (Adjö, min själ!) sa han och smilade innan hans kamrater fick syn på honom och vinkade in honom.
När jag bodde i Granada gick jag varje dag förbi en farbror som satt under ett apelsinträd och stödde hakan mot sin käpp. Såklart så hälsade han glatt varje dag och snart fick jag veta att han inte kunde gå. Men varje morgon hjälpte något av hans barnbarn honom ut till sitt apelsinträd och på så sätt var han en del av livet på gatan. Alla i kvarteret kände honom, hälsade och bytte några ord på vägen till sina arbeten eller till skolan.
Så när jag blir gammal hoppas jag antingen att Sveriges sociala klimat bland och för äldre har ändrats drastiskt eller så emigrerar jag till Spanien. Men inte till Solkusten med dess svenskkolonier utan till nån andalusisk stad där jag kan bli stammis på nåt hak, medlem i en peña och strosa runt på stan och skoja med ungdomar.
Jag kom mitt i pausen efter första set i ett uppträdande med en kanadensisk tjej, Chloé. Innan andra set presenterade peñans president traditionsenligt kvällens artister, gärna utförligt och utbroderat med långa analyser om läget i flamencokonsten idag.
Men den här kvällen så ville man särskilt hylla två av peñans medlemmar. Det visade sig vara en liten farbror och en liten tant (kallad la Rubia de Marruecos, hon föddes visst i Marocko), kanske i 75-årsåldern, som var peñans äldsta medlemmar. Jag blev alldeles varm i hjärtat när de stod tårödga på scenen då deras livshistoria berättades och de fick motta en hedersutmärkelse och ovationer från resten av publiken, som inte heller var så purung.
Då slog det mig vilket härligt liv många äldre lever här. Man har sitt favorithak runt hörnet där alla känner en. Man har en peña där vännerna samlas för att njuta av flamenco. Framförallt, man umgås hela tiden med en massa människor, unga som gamla.
Det går inte en dag utan att nån liten tant eller farbror på stan kommer fram till mig och skämtar eller berättar något. På väg till peñan stötte jag ihop med en farbror som undrade om jag behövde hjälp att hitta. Han åtog sig att visa mig vägen och vi pratade på vägen. Det visade sig att han varit elektriker innan han pensionerades. Han berättade för mig att det bästa sättet att kontrollera om det finns ström någonstans är att stoppa in fingrarna! "Det har jag gjort hela mitt liv, det funkar bra, hahaha!". Sen ville han bjuda mig på en tapa men tyvärr var jag sen till föreställningen. Adios, mi alma, (Adjö, min själ!) sa han och smilade innan hans kamrater fick syn på honom och vinkade in honom.
När jag bodde i Granada gick jag varje dag förbi en farbror som satt under ett apelsinträd och stödde hakan mot sin käpp. Såklart så hälsade han glatt varje dag och snart fick jag veta att han inte kunde gå. Men varje morgon hjälpte något av hans barnbarn honom ut till sitt apelsinträd och på så sätt var han en del av livet på gatan. Alla i kvarteret kände honom, hälsade och bytte några ord på vägen till sina arbeten eller till skolan.
Så när jag blir gammal hoppas jag antingen att Sveriges sociala klimat bland och för äldre har ändrats drastiskt eller så emigrerar jag till Spanien. Men inte till Solkusten med dess svenskkolonier utan till nån andalusisk stad där jag kan bli stammis på nåt hak, medlem i en peña och strosa runt på stan och skoja med ungdomar.
Kommentarer
Trackback