Flamenco - i teori och praktik...
Iwet började i början av året med privatklasser för att kunna hoppa in i en vanlig dans klass. Efter några månader började hon på basnivån hos Manuel Betanzos, där man gjorde siguiriya (en av de svåraste rytmerna inom flamecnon). När hon inte förstod så skakade han på huvudet och sa att han aldrig har stött på någon som inte kan förstå denna rytm. Iwet slutade, men fortsätter hos Concha Vargas parallellt som hon tar privatlektioner i flamencosång för att förstå compás och flamencokonsten bättre. Så hon kämpar på.
Tanja och Iwet är så frustrerade för att de inte förstår någonting. Lärarna säger bara att de måste lyssna bättre, de andra eleverna himlar med ögonen och båda två har ibland lust att lägga ner hela projektet flamenco. Så jag erbjöd min hjälp att försöka bringa lite ordning i flamencooredan.
Klockan 22.30 ikväll började första lektionen. Jag inledde att ge dem lite bakrund kring hur olika palos förhåller sig musikaliskt till varandra. Sen fokuserade vi på stilen tangos (en enkel fyrtakt) som grundexempel för att förklara alla grundelementen i en flamencodans (letra, llamada, remate, cierre, escobilla, subida etc), deras rytmiska karaktäristik och hur de används. Samma grundelement används inom i princip alla palos, fast de ändras utifrån respektive palos rytmiska förutsättningar.
Vi sjöng några enkla tangosverser, klappade till dem och de fick lära sig hur de kan lägga in remates och llamadas innan, i och efter letran. De hade så många frågor, fick så många ahaupplevelser att de menade att de på denna timma har lärt sig mer om flamenco än hela deras tid i Sevilla. NU kan de förstå, nu kan de börja lyssna efter de olika signalerna i musiken. Och jag var så stolt över med mina elever när de sjöng, klappade och jaleade helt i compás för första gången!
Jag är övertygad om att flamenco måste både läras ut som dansteknik men också, inte minst, som musikform och hur man kommunicerar rytmiskt mellan sångare, gitarrist, dansare och palmeros (klappare). För som flamencodansare är man inte bara dansare, man är också musiker!
Annars är faran att varje ny koreografi blir som att lära sig att rabbla en massa obegripliga fraser på ett främmande språk. Du vet aldrig vad varje ord betyder, eller hur du själv kan skapa meningar. Du bara härmar olika ljud.
Flamencon har ett system, en struktur och en grammatik, även om det finns en massa undantag och olika åsikter om en massa saker. De som "talar" flamenco flytande är själva ofta inte medvetna om denna grammatik, utan de kan bara säga när det låter rätt och när det låter fel. Men för oss som kommer från en annan bakgrund så måste vi också lära oss de grammatiska reglerna, precis som när man lär sig ett främmande språk.
Jag tror jag ska ta och skriva en bok om flamencoteori - en enkel guide i flamencons snåriga djungel, så att några kanske kan ha det lite lättare att navigera mellan compaser, palos, subidas, tercios och machos. Alltid är det någon som har glädje av det! :)
Ja, jisses. Det är ju faktiskt MUSIK man dansar till. Då borde man ju utgå ifrån att lyssna på musiken, innan man sätter ihop steg. Mitt favoritupplägg, oavsett stil, är att man först får lyssna på en låt, försöka ta ut en rytm, improvisationsdansa fritt, hur som helst och först därefter gå in på "hur det egentligen ska göras" - alltså först känslan för musiken, sedan uttrycket, därefter teknik och koreografi. Paloma Madrid närmar sig något av detta tillsammans med Patrik Bonnet i Stockholms Flamencoakademi. Jag tycker det är en bra idé att skriva en bok, men ännu bättre vore det att starta just sådana kurser!
Jag slutade dansa flamenco på 1980-talet därför att jag ville ha mer än bara koreografi och teknik och jag hade väldigt små möjligheter att åka till Spanien och fördjupa mig. Nu har jag kommit igen och jag måste berömma de av lärarna som förstått hur viktigt det är med förståelse för musiken. Ingen nämnd och ingen glömd.
Tack för en bra blogg!
JA, absolut, en bok, vilken idé. Det paradoxala med flamenco är att det ju ständigt finns en uppsjö material och utövare att ösa ur, som samtidigt är så oteoretisk att inte ens lärarna/pedagogerna kan förklara vad det är som händer. Inte för att man ska vara slav under teorin, herregud, men just som du säger - stå där och inte förstå en siguiriya samtidigt som läraren himlar med ögonen åt dig är ju farsartat.
Det är svårt och konstigt att komma utifrån och börja syssla med flamenco. Särskilt som det där himlandet kan finnas där som om man borde veta alltihop instinktivt redan på förhand. Jag gillar det där du sa om självrespekt. Det enda man behöver för flamencon är rätt självrespekt, eller rätt vilja att uttrycka, den stolta viljan att uttrycka inte bara något lite trevligt och gulligt eller något lite snyggt, sådär utan hela känslospektrat. Så ser jag det personligen. Kanske är jag helt hädisk. Och fullständigt svensk. Men det är som med blues, det ska inte finnas någon tvekan om att det man säger är sant... Tack för en trevlig blogg.