flamenca

Fem dagar efter min ankomst till Spanien blev jag filmad och intervjuad om min hemstad Sevilla och om min kärlek till flamenco. Så här gick det till:

En dag berättar Manuel Betanzos att det kommer en kille och filmar i klassen. En slags promotion för skolan. Han vill ha någon som kan prata engelska att intervjua. Självklart anmäler jag mig glatt.

Det visar sig att det är galen australiensare som sålt allting, köpt en kamera och nu åker runt jorden för att intervjua olika personer om deras hemstäder. Han gillar mina svar på hans frågor och vips så har jag blivit en av två personer som ska representera staden Sevilla på hans odyssé över världen. Stoppet i Sevilla ska naturligtvis handla om flamenco.

So far so good. Men: Mark, som han heter, har ett alterego: the Overlander. Det är en skum filur från Australiens ödemarker, med ful mustach och en Crocodile Dundee-liknande hatt. Det är med denna figur jag ska  gå runt och visa mitt Sevilla, det vill säga flamencons Sevilla.



Först ska det filmas lite färgstarka, talande och dansanta bilder som kan utgöra bakgrund till mina passionerade ord om varför jag lämnat jobb och trygghet för att flytta till Sevilla. Mark dealar och får, efter många om och men, låna en av Manuel Betanzos salar i en kvart. Där ska jag dansa utan vare sig förberedelse eller ackompanjemang i det vita strålkastarljuset från kameran...  

Sen får jag traska runt på olika pittoreska platser i Sevilla medan kameran går. Tyvärr är det en molnig dag, och det tar ju onekligen bort en hel del av charmen med staden.  

Dessutom är det otroligt svårt att promenera oberörd när en hel skolklass står och tjoar för att komma med på bild eller när bilarna stannar och tutar för att få reda på vilken Hollywoodfilm som nu spelas in i deras kvartér. 

Den andra tjejen som blir intervjuad är en australiensiska med spanska föräldrar som också dansar flamenco. På kvällen har hon ordnat så att vi skulle gå till ett flamencoställe för att få lite mer stämningsfulla bilder. Mark är upprymd. Nu skulle han få se riktig flamenco! Trodde han ja. Det visar sig vara ett sevillanasställe (sydspansk folkdans), riktigt "cutre" med liveband bestående av elgitarr, synth och trumset, fullt med snobbiga fluktande gubbar och så vi...

Vi dansar några pliktskyldiga turer. Sen känner jag att jag blir lite nervös... I intervjun pratar jag om hur jag älskar flamencon för dess starka känslouttryck, självrespekt och stolthet. Och för dess musikaliska rikedom och utmaning. Tänk när min röst ligger i bakgrunden och så ser man bilder av det här!

Jag drar med mig Mark och jättekameran ut och föreslår att vi ska gå till El Mantoncillo istället. El Mantoncillo är en riktig flamencobar, med väggarna tapetserade med signerade fotografier av avlidna legender, antika mantones och tjurfäktarkläder. Det är här flamencons brukar samlas på nätterna, för att träffas, sjunga, spela och dansa tillsammans om stämningen är den rätta. 

Det var den inte ikväll. Det är helt tomt. Men vi är ändå ett litet glatt gäng som kommer dit. Vi har lyckats få med oss några ungdomar som vi träffat på vägen. Det är framför allt en tjej som visar sig vara dotter till en flamencosångare från Badajoz som ger prov på en fantastisk flamencoröst och en väldigt vacker fandango hon själv skrivit till minne av sin far. Hon envisas med att påstå att hennes två vänner, två unga killar, sjunger bättre flamenco än henne. Hmm, det kan bli riktigt bra det här, tänker jag och lockar med dom och deras vänner.  

Väl därinne förstår jag att jag har misstagit mig... Småpojkarna är visserligen gulliga när de sjunger rumbas tvåstämmigt till halvtaskig gitarrföring. Men nån flamenco är det inte. Och tjejen, som verkligen kan sjunga, envisas med att uppmuntra sina kamrater snarare än att själv sjunga. Mitt i allt detta: Mark med sin keps, sin mustach och sin jättekamera som glatt hoppar runt oss, zoomar och lyser med strålkastaren. "C´mon and dance a little for me, Åsa!". Vilken ångest... Bartendern, som genom åren sett de riktigt tunga flamenconamnen passera bardisken, tittar uppgivet mot oss och ruskar på huvudet.

Men så droppar det in några typer med misstänkt flamencohockeyfrisyr. Aha, tänker jag, detta kan bli räddningen! Jag snackar lite med dom och vips har jag fixat till förutsättningar för en riktigt sjysst liten juerga (flamencoimprovisation). En helt ok sångare och en halvskaplig gitarrist sätter sig med oss och börjar sjunga bulerías. Det lilla gänget ungdomar, som är rätt överförfriskade och helt uppfyllda av denna nya erfarenhet,  pepprar dock på med palmas (handklappningar) som är helt ur compás (rytm) och alldeles för högt. Så nån swing infinner sig inte.

Men med en otålig kameralins i nacken och en Mark viskandes "C´mon Åsa!" i örat stup i kvarten, så försäker jag ta mig samman. Nu får det bära eller brista. Jag lyssnar efter lämpligt ställe att ta mig in i bulerían och kastar mig in i dansen. Alla som improviserat por bulerías vet hur svårt och närmast omöjligt det är om man inte har ett bra stöd från musikerna. Jag fattar ingenting av sången och försöker förtvivlat navigera mellan dessa palmas från helvetet. Tja, inte är det min mest lysande bulerías.Det är ett under att jag lyckas trassla mig ur den. Jag gjorde dock mitt bästa, fick ett pliktskyldigt olé från sångaren och Mark har sina bilder. Men på natten drömmer jag en mardröm om hur jag dansar ur compás och att det kablas ut över hela världen...

Bara så ni vet: Jag tänker inte tala om webbsidans plats förrän jag själv kontrollerat resultatet. Men tills dess; här kommer lite mer info om the Overlander.

One man,

one broken down camera,

no guide book,

limited funds,

no makeup,

real people,

27 kgs in a backpack

bad back

one place,

one person,

big hat,

bad mo,

no Bullshit

...coming to a town near you...have you got a couch??