flamenca

- I vilken stad finns det flest flamencoskolor? Madrid? Sevilla? Nä; i Tokyo.
- På vilka språk presenteras föreställningarna under Flamencobienalen i Sevilla (den största flamencofestivalen)?  På spanska och engelska såklart. Samt: japanska.
- Vilka språk kan man välja mellan på de viktigaste flamencosighterna? Spanska, engelska och: japanska.
- Vilken nationalitet dominerar på i princip samtliga flamencoklasser i Sevilla? Spanjorerna?
Nej, japanerna.

Japan har blivit det viktigaste flamencolandet efter Spanien. De flesta flamencoartister har, som en viktig del i sin karriär, spenderat några månader på scen och som gästlärare på någon dansakademi i Tokyo. Ofta kan flamencoartisterna och lärarna lika många ord på japanska som på engelska.

Vad är det som får japanerna att sälja sina hem och säga upp sig från sina arbeten för en oviss framtid i flamencons Spanien? Min teori är att den japanska kulturen är så kontrollerad, så fylld av artighet, hänsyn, regler och respekt för auktoriteter att många människor känner ett enormt behov att släppa ut sina känslor. Nästan som en slags terapi. För flamenco är ju på många sätt raka motsatsen till den japanska kulturen. Flamenco handlar om att våga visa starka känslor, våga ta plats och visa en stolthet över att vara just den du är. Så långt ifrån försiktighet och underkuvning man kan komma.

Många av de flamencojapaner som bor i Sevilla har ett gemensamt: De är otroligt målmedvetna. De tränar flera timmar dagligen själva i studion och tar hur många klasser som helst. Kanske har det att göra med den stora uppoffring som de måste göra för att komma hit. De japanska arbetsrättsliga reglerna ger sällan möjlighet att ta tjänstledigt. Och när man väl kommit in i ekorrhjulet så är det en veckas semester per år som gäller. Ett stort och inte ovanligt problem i Japan idag, enligt en japansk tjej som jag träffat här, är att folk faktiskt faller samman och dör på arbetet för de är så överarbetade. Onekligen en ny dimension av ordet utbrändhet... Så det gäller att utnyttja tiden väl när man har lyckats slita sig fri och bege sig till sina drömmars land.

Nu börjar den japanska vurmen för flamenco synas även på scenen. Förra biennalen i Sevilla visade för första gången en japansk föreställning. Och nu, som jag fått uppleva ikväll, har en japansk dansös lyckats ta sig ända in till las peñas (flamencoföreningarnas) stängda värld. Eri de Pura uppträdde idag på Peña Torres Macarena, mitt nya favvohak på onsdagkvällar. Hon hade naturligtvis hög nivå, men det hela kändes tyvärr mekaniskt och kyligt.

Det mest intressanta var ändå presentationen inför hennes framträdande. Då talades det om hur viktigt det är att las peñas tar sitt ansvar för att uppmärksamma att flamencon växer utanför Sevillas, Andalusiens och Spaniens gränser. Och det, mina kära läsare, är närmast en revolution!



Eri de Pura stampade så ett glas på scenen välte... Då får bartendern rycka in och svabba!