flamenca

Idag begravs Rogelio de Badajoz - en av de största inspiratörerna och artisterna i flamenconorden. 
Vi kommer att sakna Dig och din underbara sång så!

För mig, här i Sevilla, kändes det alldeles overkligt när jag nåddes av det tunga beskedet. Jag ser Dig ju så klart framför mig! Du sitter på scen, gör palmas, klickar compasen med tungar, ler och säger Eso es! när Du gillar något. Jag kan inte förstå att Du inte finns bland oss längre.

Som jag hade velat vara med på Din begravning idag, få ta farväl bland andra som känt, beundrat och älskat Dig. Men jag är här i Sevilla så, med stor sorg, tar jag farväl av Dig på detta vis.

Adios, amigo, adios. Mis jaleos flamencos a ti, Rogelio, para siempre!!!

Åsa

Här kommer några ord som Lis Rasmusen, flamencodansare, skrivit. Jag instämmer i varje ord, skulle aldirg ha kunnat skriva det bättre själv.

Rogelio, du har med din flamencosång förtrollat många av oss in i flamencons värld.
Det finns nog ingen som gått oberörd ut från det ställe där du har sjungit.

En liten lokal, tända ljus, liten scen, gitarristen, ev. dansare och du, i all enkelhet.
Inget komplicerat. Då trivdes du bäst.

Dansarens koreografier skulle inte heller vara för komplicerade.
Att stampa för länge med fötterna tyckte du nog kunde bli lite väl långtråkigt.
Viktigast för dig var, att när någon levererade något på scenen, så måste det komma från hjärtat.

Som dansare var det alltid en njutning att få dansa till din sång. Det kunde nog hända att compassen hängde lös lite då och då. Men då fick vi dansare och musiker göra ett litet extra skutt tills alla fann varandra igen. När någon står på scenen och jobbar med dig eller sitter som publik och lyssnar, kommer det alltid samma ord från alla.
Ingen sjunger ändå som Rogelio.

Jag tror och är helt övertygad om att vi alla kommer att ta med oss din röst och din scennärvaro inuti oss, när vi nordbor trampar vidare med flamencon på vårat vis. Jag är både stolt och lycklig över att jag fått dansa till din sång, varit din arbetskamrat och vän.

Jag är också helt bedrövad över att jag inte kommer att få uppleva dessa stunder mer.
Du fortsätter säkert att sjunga och skapa på ett annat ställe. Problemet är att vi och din familj vill sitta med. Kanske en annan gång…

Saknaden kommer att bli mycket stor. Större än du någonsin kunnat tro.

Hälsningar Lis och säkert många många fler.