Chloé - en riktig dansinspiration
I fredags kväll blev jag otroligt inspirerad! Kvällens artist på Peña Pies Plomo hette Chloé och hon visade sig vara en mycket intressant.
Chloé är en kanadensisk dansare som har utvecklat en otroligt personlig stil som kombinerar flamenco med inspiration från nutida dansteknik. Hon har en gedigen dansbagrund inom balett och nutida dans, och har därtill figurerat både i Javier laTorres danskompani och i Israel Galváns föreställningar. Bland annat.
Hennes dans är mycket genomarbetad, varenda gitarrton illustreras med en rörelse eller en blick. Scennärvaro är fantastisk. Varje danssteg har något att berätta, en egen innebörd, en egen sinnesstämning att förmedla. I sin tientos gestaltar hon sökande, förkrossning, förvåning, njutning, och kastar sig mellan dessa olika känslolägen utan att det känns konstlat eller påtvingat.
Jag kan bli alldeles knockad av en fantastiskt flamencodansare, för deras styrka och temperament. Men de är så indränkta i flamenco sedan barnsben att de har en stil och en naturlighet som jag vet aldrig kommer att vara möjlig att nå för mig eller någon annan som inte vuxit upp med flamencon runt hörnet. De har en karaktär och ett rörelsespråk som är ljusår från vad som är inom räckhåll.
Sevilla är dessutom alltför överbefolkat med flamencodansare som, vare sig de är härifrån eller från andra länder, tar på sig en mask när de dansar, ett plågat, stiliserat uttryck som inte alls känns äkta. De låtsas vara Carmen eller Don Juan. Pseudospanjorer, kallar vi dem. Ofta har de en förkärlek för att titta sig i spegeln hela tiden under dansklass och fokusera lika mycket energi på sin mimik som på själva danssteget.
Därför känns det så spännande att se en dansare som har hittat sin egen väg, sin egen personliga stil, som kommer inifrån och som jag känner att jag kan relatera till. Jag blev väldigt nyfiken på hur hon arbetar och tänker. Jag kände direkt att jag kunde identifiera mig med hennes dans och hennes arbetssätt, och vill gärna få mer av henne. Ska ta en fika med henne nästa vecka. Ska bli väldigt spännande!
Missade tyvärr hennes alegria i första set... Allra sist var det dags för fin de fiesta por bulerías. Då ropade hon på sina vänner som var bailaoras. Upp på scen kom dansnamnen Rosario Toledo och Manuela Reyes. Spännande, tänkte jag som aldrig sett någon av dem. Men vilken besvikelse! Rosario viftade runt med armarna otroligt slarvigt, helt utan tyngd och motstånd. Och Manuela imponerade inte heller. Som tur var avslutade Chloé det hela med en liten pataíta. Jag kan såklart inte döma dem utifrån en festbulería, men nog hade jag väntat mig mer...
Chloé är en kanadensisk dansare som har utvecklat en otroligt personlig stil som kombinerar flamenco med inspiration från nutida dansteknik. Hon har en gedigen dansbagrund inom balett och nutida dans, och har därtill figurerat både i Javier laTorres danskompani och i Israel Galváns föreställningar. Bland annat.
Hennes dans är mycket genomarbetad, varenda gitarrton illustreras med en rörelse eller en blick. Scennärvaro är fantastisk. Varje danssteg har något att berätta, en egen innebörd, en egen sinnesstämning att förmedla. I sin tientos gestaltar hon sökande, förkrossning, förvåning, njutning, och kastar sig mellan dessa olika känslolägen utan att det känns konstlat eller påtvingat.
Jag kan bli alldeles knockad av en fantastiskt flamencodansare, för deras styrka och temperament. Men de är så indränkta i flamenco sedan barnsben att de har en stil och en naturlighet som jag vet aldrig kommer att vara möjlig att nå för mig eller någon annan som inte vuxit upp med flamencon runt hörnet. De har en karaktär och ett rörelsespråk som är ljusår från vad som är inom räckhåll.
Sevilla är dessutom alltför överbefolkat med flamencodansare som, vare sig de är härifrån eller från andra länder, tar på sig en mask när de dansar, ett plågat, stiliserat uttryck som inte alls känns äkta. De låtsas vara Carmen eller Don Juan. Pseudospanjorer, kallar vi dem. Ofta har de en förkärlek för att titta sig i spegeln hela tiden under dansklass och fokusera lika mycket energi på sin mimik som på själva danssteget.
Därför känns det så spännande att se en dansare som har hittat sin egen väg, sin egen personliga stil, som kommer inifrån och som jag känner att jag kan relatera till. Jag blev väldigt nyfiken på hur hon arbetar och tänker. Jag kände direkt att jag kunde identifiera mig med hennes dans och hennes arbetssätt, och vill gärna få mer av henne. Ska ta en fika med henne nästa vecka. Ska bli väldigt spännande!
Missade tyvärr hennes alegria i första set... Allra sist var det dags för fin de fiesta por bulerías. Då ropade hon på sina vänner som var bailaoras. Upp på scen kom dansnamnen Rosario Toledo och Manuela Reyes. Spännande, tänkte jag som aldrig sett någon av dem. Men vilken besvikelse! Rosario viftade runt med armarna otroligt slarvigt, helt utan tyngd och motstånd. Och Manuela imponerade inte heller. Som tur var avslutade Chloé det hela med en liten pataíta. Jag kan såklart inte döma dem utifrån en festbulería, men nog hade jag väntat mig mer...
Kommentarer
Trackback