RABATT till störtcoola La Shica på Södra Teatern!
Här kommer ett kanontips för alla flamingosar i Stockholmstrakten: La Shica kommer till Södra teatern den 11 april! Och det bästa av allt! Läsare till denna blogg får RABATT, istället för 200 kr kostar det dig bara 120 kr om du säger det magiska ordet FLAMENCA när du beställer dina biljetter.
La Shica kör en skönt soft mix av flamencodoftande hip hop med lite jazziga och bossiga undertoner. Sofistikerat, kaxigt och mycket karismatiskt! Som jag sa till min dåvarande pojkvän när jag såg henne i Murcia i somras: Hade jag inte redan varit kär hade jag definitivt blivit förälskad i La Shica!
Och för alla dansare så säger jag bara: bruden har varit med i Rafaela Carrascos kompani, så de danssteg som hon så skickligt mixar in mellan sångraderna är riktigt riktigt coola. Hennes palmeras går inte heller av för hackor! Nos vemos!
Läs mer, lyssna och spana in foton på www.lashica.net
La Shica kör en skönt soft mix av flamencodoftande hip hop med lite jazziga och bossiga undertoner. Sofistikerat, kaxigt och mycket karismatiskt! Som jag sa till min dåvarande pojkvän när jag såg henne i Murcia i somras: Hade jag inte redan varit kär hade jag definitivt blivit förälskad i La Shica!
Och för alla dansare så säger jag bara: bruden har varit med i Rafaela Carrascos kompani, så de danssteg som hon så skickligt mixar in mellan sångraderna är riktigt riktigt coola. Hennes palmeras går inte heller av för hackor! Nos vemos!
Läs mer, lyssna och spana in foton på www.lashica.net
Spanskt valfläsk 2: Skuggor från det förflutna
Man kan lätt tro att det spanska valet är som vilket europeiskt val som helst, kanske rent av likt det svenska. Men nej. Spanien är ett delat land. Höger eller vänster har större innebörd än personlig ideologisk böjelse.
Spansk politik är oåterkalleligen förenad med den diktatur som härskade i landet under 40 år. Det är nämligen så att inget ordentligt försoningsarbete har skett. En stor tvistefråga är just hur man ska hantera sin besvärliga historia. Socialisternas Zapatero (Spaniens nuvarande ledare - i alla fall idag) har inlett ett upprättelsearbete som innebär att plocka bort statyer av Franco, att öppna massgravar och att helt enkelt gräva i det sår som 40 års diktatur skapat i den spanska historien. Detta gör hans politiska motståndare, högerpartiet Partido Popular , ursinniga och menar just att man måste låta såret läka ifred.
Det intressanta med detta är att när påven beslöt att martyrförklara 498 (!) katolska spanjorer som dog under spanska inbördeskriget, var det just Partido Popular som skickade representanter till Vatikanen för att fira detta. Saken är den att dessa kyrkans kvinnor och män dog främst för Francos sida och att motsvarande människor som dog på republikanernas sida inte martyrförklaras.
Så diktaturen är en varböld som är svår att läka vare sig man petar i den eller inte. Och frågan är om inte de årliga firandena vid General Francos gigantiska gravmonument, under världens största kors, är ett ständigt fingrande på sårskorpan också.
Inte alltför sällan hör man folk (till exempel min granne härnedanför) prata om "mannen som folk kallar för diktator (alltså general Franco) höll i alla fall ordning och reda i Spanien". Kommentaren utfälldes när vi båda, i trevlig grannsämja, beklagade oss över alla hundskitar som ligger och ruttnar på trottoaren utanför. Min granne eldade upp sig över vårt samförstånd kring folks oansvariga beteende och drog en parallell som jag inte känner att jag kan ställa upp på. Samtidigt vill jag inte äventyra den goda kontakt som jag fått med honom, eftersom hans bror äger den lägenhet vi bor i. Min kontring blev därmed ett blekt: "Jo, man märker att Spanien på många sätt är en ung demokrati..."
På väg från Madrid till Sevilla åker man förbi en annan symbol för hur francoanhängarna i Spanien fortfarande lever och frodas. På vägrestaurangen Casa Pepe är det ständigt fullt hus och stället är känt för sina goda tapas. Och för sin minst sagt provocerande inredning.
Stället är en orgie i gult och rött, spanska flaggans färger. Men de flaggor som hänger här är den utgångna varianten: den med örnen, signerad Francos fascistregim. Väggarna bryds inte bara av bilder av general Franco, den fascistiska versionen av spanska nationalsången (märkligt illustrerad med blonda storvuxna soldater som ser mer svenska än spanska ut) och gamla uniformer från spanska inbördeskriget. Det är också en äkta souvenirbutik med tändare, askfat, muggar, viner, hemmagjorda konserver och annan kuriosa. Allt i Francos anda.
Här trängs också anti-Zapatero propaganda, bland annat bilden där Zapateros ansikte med Osama Bin-Ladens karaktäristiska skägg och turban. För att anspela på hans islampositivistiska politik, antar jag. Jag ryser till av att vara på en sådan plats, där hyllning till en av Europas ökända diktatorere hyllas helt öppet. Undrar vad som skulle hända om en vägkrog av motsvarande kaliber öppnade i Tyskland...
Men på Casa Pepe funderar man inte mycket på sådana jämförelser. "Casa Pepe no es europeada, es española" står det på en inramad tavla på väggen... (Casa Pepe är inte europifierad, det är spanskt).
Läs här två utomordentligt intressanta artiklar om massgravar och fascistmonument som fortfarande finns kvar.
Spansk politik är oåterkalleligen förenad med den diktatur som härskade i landet under 40 år. Det är nämligen så att inget ordentligt försoningsarbete har skett. En stor tvistefråga är just hur man ska hantera sin besvärliga historia. Socialisternas Zapatero (Spaniens nuvarande ledare - i alla fall idag) har inlett ett upprättelsearbete som innebär att plocka bort statyer av Franco, att öppna massgravar och att helt enkelt gräva i det sår som 40 års diktatur skapat i den spanska historien. Detta gör hans politiska motståndare, högerpartiet Partido Popular , ursinniga och menar just att man måste låta såret läka ifred.
Det intressanta med detta är att när påven beslöt att martyrförklara 498 (!) katolska spanjorer som dog under spanska inbördeskriget, var det just Partido Popular som skickade representanter till Vatikanen för att fira detta. Saken är den att dessa kyrkans kvinnor och män dog främst för Francos sida och att motsvarande människor som dog på republikanernas sida inte martyrförklaras.
Så diktaturen är en varböld som är svår att läka vare sig man petar i den eller inte. Och frågan är om inte de årliga firandena vid General Francos gigantiska gravmonument, under världens största kors, är ett ständigt fingrande på sårskorpan också.
Inte alltför sällan hör man folk (till exempel min granne härnedanför) prata om "mannen som folk kallar för diktator (alltså general Franco) höll i alla fall ordning och reda i Spanien". Kommentaren utfälldes när vi båda, i trevlig grannsämja, beklagade oss över alla hundskitar som ligger och ruttnar på trottoaren utanför. Min granne eldade upp sig över vårt samförstånd kring folks oansvariga beteende och drog en parallell som jag inte känner att jag kan ställa upp på. Samtidigt vill jag inte äventyra den goda kontakt som jag fått med honom, eftersom hans bror äger den lägenhet vi bor i. Min kontring blev därmed ett blekt: "Jo, man märker att Spanien på många sätt är en ung demokrati..."
På väg från Madrid till Sevilla åker man förbi en annan symbol för hur francoanhängarna i Spanien fortfarande lever och frodas. På vägrestaurangen Casa Pepe är det ständigt fullt hus och stället är känt för sina goda tapas. Och för sin minst sagt provocerande inredning.
Stället är en orgie i gult och rött, spanska flaggans färger. Men de flaggor som hänger här är den utgångna varianten: den med örnen, signerad Francos fascistregim. Väggarna bryds inte bara av bilder av general Franco, den fascistiska versionen av spanska nationalsången (märkligt illustrerad med blonda storvuxna soldater som ser mer svenska än spanska ut) och gamla uniformer från spanska inbördeskriget. Det är också en äkta souvenirbutik med tändare, askfat, muggar, viner, hemmagjorda konserver och annan kuriosa. Allt i Francos anda.
Här trängs också anti-Zapatero propaganda, bland annat bilden där Zapateros ansikte med Osama Bin-Ladens karaktäristiska skägg och turban. För att anspela på hans islampositivistiska politik, antar jag. Jag ryser till av att vara på en sådan plats, där hyllning till en av Europas ökända diktatorere hyllas helt öppet. Undrar vad som skulle hända om en vägkrog av motsvarande kaliber öppnade i Tyskland...
Men på Casa Pepe funderar man inte mycket på sådana jämförelser. "Casa Pepe no es europeada, es española" står det på en inramad tavla på väggen... (Casa Pepe är inte europifierad, det är spanskt).
Läs här två utomordentligt intressanta artiklar om massgravar och fascistmonument som fortfarande finns kvar.
Spanskt valfläsk
Det är valtider i Spanien. Idag, närmare bestämt, är det dags. Det stora slaget står mellan sittande Zapatero, från partiet PSOE, en slags variant på sossarna och Rajoy som kör för Partido Popular (PP) som är högerpartiet med en tung konservativ och relgiös underton.
Jag är personligen helimpad av Zapatero, tycker han har en politisk glöd och ideologisk vision som känns långt mer upppiggande än trött svensk socialdemokrati.
Han känns ärlig, engagerad, lugn och ödmjuk. Här måste jag dock erkänna att min sakkunskap är något begränsad. Min bedömning bygger mer på min upplevelse av hans image, som i sin tur mest baserar sig på en dokumentär då han gav ett synnerligen sympatiskt (för att vara stadsman åtminstone) intryck. Men lite hårdfakta kan jag dock presentera. Han har infört gayäktenskap, höjt minimilönen, höjt pensionen och infört ett födabarnbidrag på motsvarande 25 laxar. Kom då ihåg att man i Spanien bara får vara hemma med ungen i 3 månader, sen förväntas mamman i praktiken stanna hemma, alternativt mormor/farmor rycka in! Så 25000 spänn är väl behövda pengar.
Motsvåndaren Rajoy vill införa ett poängsystem för invandrare för att få medborgarskap, ta bort rätten för homosexuella att adoptera och sänka brottsmyndigheten till 12 år. Ganska osympatiska förslag, tycker jag.
Det mesta pekar på vinst för Zapatero. Han har gjort ganska bra ifrån sig under sina 4 år som PSOE vann emot alla odds, alldeles efter terroristattacken i Madrids tunnelbana 11 mars -2004 (såklart...). Då bestämde sig ovanligt många spanjorer för att gå till valurnorna, för att stå upp mot terrorismen. Zapateros främsta motståndare är just soffliggarna. Flera av mina bekanta hör till dem som aldrig röstar, men som trots detta är mycket medvetna om sin politiska ståndpunkt. För mig en obegrliplighet! I synnerhet i ett land som bara haft demokrati i 20 år.
Är inte tillräckligt insatt i de mindre partiernas politik, men valet handlar ändå mest om dessa två herrar, och ska jag välja en blir det absolut Zapatero. Tror han för Spanien i helt rätt riktning.
Eftersom jag inte får rösta idag så gör jag som Zapateros kändisanhängare, höjer mitt pekfinger i en vinkel över ögonbrynet, Zapateros smeknamn på teckenspråk!
Jag och Zapatero och våra ögonbryn!
Jag är personligen helimpad av Zapatero, tycker han har en politisk glöd och ideologisk vision som känns långt mer upppiggande än trött svensk socialdemokrati.
Han känns ärlig, engagerad, lugn och ödmjuk. Här måste jag dock erkänna att min sakkunskap är något begränsad. Min bedömning bygger mer på min upplevelse av hans image, som i sin tur mest baserar sig på en dokumentär då han gav ett synnerligen sympatiskt (för att vara stadsman åtminstone) intryck. Men lite hårdfakta kan jag dock presentera. Han har infört gayäktenskap, höjt minimilönen, höjt pensionen och infört ett födabarnbidrag på motsvarande 25 laxar. Kom då ihåg att man i Spanien bara får vara hemma med ungen i 3 månader, sen förväntas mamman i praktiken stanna hemma, alternativt mormor/farmor rycka in! Så 25000 spänn är väl behövda pengar.
Motsvåndaren Rajoy vill införa ett poängsystem för invandrare för att få medborgarskap, ta bort rätten för homosexuella att adoptera och sänka brottsmyndigheten till 12 år. Ganska osympatiska förslag, tycker jag.
Det mesta pekar på vinst för Zapatero. Han har gjort ganska bra ifrån sig under sina 4 år som PSOE vann emot alla odds, alldeles efter terroristattacken i Madrids tunnelbana 11 mars -2004 (såklart...). Då bestämde sig ovanligt många spanjorer för att gå till valurnorna, för att stå upp mot terrorismen. Zapateros främsta motståndare är just soffliggarna. Flera av mina bekanta hör till dem som aldrig röstar, men som trots detta är mycket medvetna om sin politiska ståndpunkt. För mig en obegrliplighet! I synnerhet i ett land som bara haft demokrati i 20 år.
Är inte tillräckligt insatt i de mindre partiernas politik, men valet handlar ändå mest om dessa två herrar, och ska jag välja en blir det absolut Zapatero. Tror han för Spanien i helt rätt riktning.
Eftersom jag inte får rösta idag så gör jag som Zapateros kändisanhängare, höjer mitt pekfinger i en vinkel över ögonbrynet, Zapateros smeknamn på teckenspråk!
Jag och Zapatero och våra ögonbryn!
Jerezmingel
Är hemma i Sevilla några dagar för att ta igen mig, det kostar på att parta på flamencovis. Och nu, för den otålige ;), kommer här lite vimmelbilder från Jerez!
Innan föreställningen värmer Las Abandonás (jag, Kati och Anu) upp med några glas Oloroso såklart!
Viri, Carola och Lorena, tre tjusiga sydamerikanskor posar utanför Teatro Villamarta!
Sverigekändisar: La Peliroja (Anu),
... La Pelilarga (Eva) och La Peliverde (Cristel) - jo hon har faktiskt en grön hårslinga!
Paus mellan kvällens stora föreställning på Villamarta och den mer intima Sala Compañía - ännu ett glas Oloroso!
När man har uppträtt på Stora Scenen på Teatro Villamarta kan man behöva proteiner... Tänkte allas vår Angel Rojas och fick in den största biff jag någonsin sett!
Sista hållplatsen är alltid El Colmao, Joaquin Grilos bar där världens bästa juergas brukar infinna sig fram på småtimmarna. Här varvar mina grannar Chloé och Marco (längst till höger) ner efter att ha presterat en fantastisk föreställning på Sala Compañía. Till vänster Antonion och bailaoran Carmen Mesa.
Snart är baren full och handklapparna börjar smattra i buleriastakt! I mitten ses kvällens huvudperson El Capullo de Jerez, som bjuder på en sjövild juerga fram till morgontimmarna. Min kamera trasslade hela kvällen, men lyckades ändå spela in några guldögonblick då Capullo, flankerad av några riktiga Jerezrävar, låter inspirationen flöda under apelsinträden utanför baren. Tyvärr kan min blogg inte lägga upp videos än, så den karamellen får jag bjuda på vid senare tillfälle!
Och vad gör man på dagen efter? Lapar sol (som Adi från Israel)...
...läser recensionerna från gårdagens föreställningar (Ricardo från Chile)...
...diskutera gårdagens föreställningar... (Katerina från Grekland/Tyskland/Canada)...
... och ta sig en tupplur efter nattens eskapader!
Innan föreställningen värmer Las Abandonás (jag, Kati och Anu) upp med några glas Oloroso såklart!
Viri, Carola och Lorena, tre tjusiga sydamerikanskor posar utanför Teatro Villamarta!
Sverigekändisar: La Peliroja (Anu),
... La Pelilarga (Eva) och La Peliverde (Cristel) - jo hon har faktiskt en grön hårslinga!
Paus mellan kvällens stora föreställning på Villamarta och den mer intima Sala Compañía - ännu ett glas Oloroso!
När man har uppträtt på Stora Scenen på Teatro Villamarta kan man behöva proteiner... Tänkte allas vår Angel Rojas och fick in den största biff jag någonsin sett!
Sista hållplatsen är alltid El Colmao, Joaquin Grilos bar där världens bästa juergas brukar infinna sig fram på småtimmarna. Här varvar mina grannar Chloé och Marco (längst till höger) ner efter att ha presterat en fantastisk föreställning på Sala Compañía. Till vänster Antonion och bailaoran Carmen Mesa.
Snart är baren full och handklapparna börjar smattra i buleriastakt! I mitten ses kvällens huvudperson El Capullo de Jerez, som bjuder på en sjövild juerga fram till morgontimmarna. Min kamera trasslade hela kvällen, men lyckades ändå spela in några guldögonblick då Capullo, flankerad av några riktiga Jerezrävar, låter inspirationen flöda under apelsinträden utanför baren. Tyvärr kan min blogg inte lägga upp videos än, så den karamellen får jag bjuda på vid senare tillfälle!
Och vad gör man på dagen efter? Lapar sol (som Adi från Israel)...
...läser recensionerna från gårdagens föreställningar (Ricardo från Chile)...
...diskutera gårdagens föreställningar... (Katerina från Grekland/Tyskland/Canada)...
... och ta sig en tupplur efter nattens eskapader!