flamenca

Tillbaka efter en vecka i flamencofestivalens Jerez. Har fått en riktig överdos i flamenco (eller hur ska man annars beskriva det tillstånd av sömnbrist som fick mig att slumra till och med på en av de mest intressantaste föreställningarna...).

Här kommer pristagarna min alldeles nyskapade utmärkelse La Osa flamenca (Flamencobjörnen), med egenhändigt komponerade priskategorier:

Bästa traditionella föreställning:
Mercedes Ruiz i sitt esse på hemmaplan i Jerez. Fortfarande har hon kvar lite av sina Eva Yerbabuena-manér, som var väldigt framträdande i början av hennes solokarriär (hon tillhörde under många år Yerbabuenas kompani). Men för varje gång är hon mer och mer sig själv. Hon har lagt till en stor dos Carmen Amaya-gester och temperament i sin dans, vilket passar henne utmärkt. Publikkontakten hon har med sin hemstad är förstås underbar - det var en ömsesidig kärlek och värme. Det var rörande se när hon gråtande tog emot sin hemstads jublande ovationer.

Tätt följd i denna kategori är "A fuego lento" med Pili Ogalla och Andrés Peña som gör en klassisk föreställning som bygger på traditionell manlig och kvinnlig dans - perfekt personifierad av de två. Han med sin nerv och sina rena linjer, hon med sina kurvor och vridningar. Snygga scenerier och riktigt genomtänkt ljus paketerar föreställningen till en bra helhet. Och så är de ju så väldigt gulliga ihop! Har svårt att tänka mig ett par som passar varandra bättre.

Bästa nyflamencoföreställning:
Dött lopp mellan La Francesa med Pastora Galván och Arena med Israel Galván. Vilka syskon! Fast båda två föreställnignarna bär ju förstås Israels genistämpel som idéskapare och koreograf.

I La Francesa gör Pastora upp med alla stereotyper kring den hetlevrade flamencokvinnan. Idé och koreografi står Israel för och han har inspirerats av en rad kända verkliga eller påhittade personligheter - bland andra den eviga fresterskan Carmen.

I Pastoras utspel känns hans bisarra poser och gester omisskännligen igen. Men i Pastoras version blir de ett snäpp mer smutsiga, vulgära och passionerade. Hon kastar sig ut på scenen och ger maximalt, dansar i stilettklackar, lyfter sin cancankjol och spretar med benen, skriksjunger och skallar sångaren Juan José Amador på bästa Zidane-sätt. Det är som att se Pastora gå en skamlös bärsärkagång som protest mot alla ideal och ramar som sätts upp för kvinnor.

Israel Galváns "Arena" försöker vända ut och in på tjurfäktningskonsten, men utifrån något så ovanligt som tjurens perspektiv. Precis som i en torrida de toros (en tjurfäktning) ,där 6 tjurar dödas, är den indelad i sex olika delar, sex olika koreografier. Men koreografierna är tillägnade 6 olika tjurar som alla har dödat framstående tjurfäktare. Bailador, Granaíno, Cantinero... I mellanspelet visas videoprojektioner av en exalterad, uttråkad, upprymd, förbannad, svettig publik. Och mästaren Enrique Morente som sjunger Lorcas texter, sittandes mitt i publiken med Israel Galvan bredvid sig.

Israel dansar barfotadans, klänger på en stålvagga, fäster knivar på skorna och rispar i golvet. Hans uppfinningsrikedom är oändlig. Och han berättar den bisarra historien om när döden blir till en folkfest. Makabert, intelligent och lite kanske för långt.

Fast även om det bara är Israel som dansar genom hela föreställningen, skapar de olika scenbilderna och de många gästande artisterna den nödvändiga dynamiken. Diego Carrasco kommer på besök och ömsom sjunger, rappar, frågar publiken med sin speciella charm; Vad kommer först? Tjuren, svansen, eller... tjurfäktaren?

Den kanske mest minnesvärda är när en glad och lättsam alegría ideligen avbryts av mellanspel från tjurhornet från Gastor, la gaita, som med sitt öronbedövande helvetestjut påminner om det absurda i att göra en folkfest av en avrättning.

Till slut, när en hel tjurfäktningsorkester går upp på scenen och spelar "I will survive" blir det den tragkomiska och perfekta avslutningen på en och en halv timmas djupdykning i tjurfäktningsvärldens märkliga värld. Israels önskan var att publiken skulle gå från föreställningen förvirrad, utan att veta om man är för eller emot. Och jo, jag är förvirrad.

Bästa kvinnliga dansare: Rocio Molina
Avklädd in på bara kroppskonturerna, i dansdräkt, dansar hon - öppen, ärlig, sårbar och personlig. Så vackert att se en flamencodansares rörelser utan en massa kläder i vägen. Rocio, trots sin unga ålder, tar ännu ett steg mot att bli geniförklarad.

Bästa manliga dansare:
Israel Galván
Han är från en annan planet helt enkelt. En cool planet.

Bästa solo: Eva Yerbabuenas soleá (igen...)
Trots att jag satt på 16e raden och trots att jag sett soleán live ett femtal gånger och ett oändligt antal gånger på min video fick hon mig att rysa och fälla en stilla tår. Eva Yerbabuena ÄR soleá.

Bästa musik:
Musiken till La Francesa. Pedro Sierra lyckas förena så disparata toner som Bizets Carmen, Edith Piafs Rien de rien med gypsy pop och jazz med en doft av Frankrike. Och allt i flamencotappning.

Största överraskning:
Muñecas - Rafael Estevez och Nani Paños med kompani som uppdragbara dockor i en galen, maxad, burlesk, dekadent föreställning där dansteknik, kostym och idérikedom briljerade. Rafael Estevez är helt makalös i sin uppskruvade (bokstavligen) tango till ungersk zigenarmusik.

Årets trender:
- Dansa med cymbaler
Både Pastora Galván och Rocio Molina gjorde det, Rocios taranto i brun läderklänning, utsläppt hår och med cymbaler var fantastisk. Kanske ett nytt flamencoredskap för de som tröttnat på kastanjetter och mantón?

- Göra hyllningar - antingen till svunna flamencotider, till hädangångna artister eller till städer
Rocio Molinas - äldre dansare, bland andra Fernanda Romero
Mercedes Ruiz - sin hemstad Jerez samt Lola Flores och la Paquera de Jerez.
María Pages - sin hemstad Sevilla
Eva Yerbabuena - old style flamenco med ros på toppen av huvudet och alldeles för många volager i sin mirabrás

- Att som kvinna dansa med bata de cola
Verkar vara näst intill obligatoriskt numer. Pili Ogalla, Mercedes Ruiz, Eva Yerbabuena, Pastora Galván, Angeles Gabaldón, Ursula López för att nämna några.

- För långa föreställningar
Både Arena, Muñecas, Pili Ogalla och Andrés Peñas föreställningar som var fantastiska förlorade på att vara väl utdragna. Hellre en liten karamell att suga på som lämnar en god eftersmak än en hel godispåse som man fortsätter att sätta i sig trots att man egentligen inte orkar mera.

Årets aha-upplevelse:
Att få se Toni El Pelao och La Uchi framföra sin uråldriga flamenco. Han 68 år, hon 64. Par på scenen och i livet sedan 40 år. Två äldre människor som går in på scenen med sin enkla men äkta flamenco. Det är som att sätta sig i en tidsmaskin - så såg det ut för ett halvt sekel sedan! El Pelao - som en stolt tupp sprätter han över scenen i sin legendariska farruca, La Uchi - stela armar, sparsmakat men med en förunderlig stilfullhet och pondus. Flamenco från en svunnen tid, ett tidsdokument som jag hittills bara fått se på raspiga videoklipp i svartvitt. Nu live, i färg.

Flera saker är riktiga aha-upplevelser: De markerar och markerar, gör några få plötsliga utfall men rematerar aldrig ända fram till tian utan stannar upp innan och låter musikerna fullfölja arbetet . De återanvänder sina bästa rörelser i alla danser, El Pelao med sin kulsprutspunta en meter bakom kroppen och La Uchi med sin kjolföring. Och varför inte? Varför måste man uppfinna nya rörelser hela tiden? La Uchi dansar alegría med sin traditionella uppbyggnad; letra, silencio, escobilla och... sen slut! Ingen bulería!

Det känns som jag är på flamencomuseum. Det var så här det såg ut från början.

Årets besvikelse:
Angeles Gabaldóns "Femenino plural" - en föreställning som tagits fram tillsammans med kvinnojourer i Spanien med syfte att hylla kvinnor och höja medvetenheter om kvinnors situation (eller kvinnANS situation som man envisas att kalla det i Spanien). Trots ett väldigt angeläget tema - inte en dag för tidigt som flamencokonsten börjar ta på sig genusglasögon! - så faller projektet på brist på röd tråd och naitivitet.

Bästa juerga:
Natten till fredag på Joaquín Grilos bar El Colmao från ca 03.00 till 07.30 - troligen den bästa juerga jag någonsin upplevt. Bara för att beskriva grundförutsättningarna: Miguel Poveda, Chicuelo, Rosario Toledo, Pastora Galván vad där för att nämna några. Sångarna avbröt nästan varandra i sin iver att sjunga i Jerezgryningen och de kastade sig in i cirkelns mitt för att med stamp, skrap och skämt bjuda till och rematera varandras letras. Vilken underbar kväll - Viva Jerez!!!

Åsså lite rolig kuriosa:
Koreografierna som jag lärde mig på förra årets kurser med Mercedes Ruiz i Tampere (martinete) och Israel Galván (markeringar por toná) i Stockholm dök upp på scenen i de bådas föreställningar. Även en tangosnutt som Chloé lärt mig framfördes av hennes danspartner Marco som ingick i ensembeln Femenino plural. Det är alltid kul att se material som man själv lärt sig uppföras mästerligt på scen!

I torsdags såg jag Maria Angeles Gabaldón för första gången. Jag har länge velat se henne, eftersom hon gjort sig känd för att försöka illustrera komplexa samhällsfenomen i sina föreställningar. Jag tänker främst på Inmigración, hennes första egna föreställning för några år sedan som handlade om alla de hinder och problem som flyktingar möter. Spännande tema, inte minst inom flamencovärlden där man ofta begränsar sig till antingen Lorcahistorier eller på sin höjd grekiska dramer...
 
Dessutom har hon alltid bjudit in icke-spanska dansare från en rad olika länder i sina föreställningar, vilket också gett mig en känsla av att hon är en väldigt sympatisk person.

Just den känslan får jag av att se henne på scen. Hon verkar genomtrevlig, urgullig och ärlig - jag skulle vilja bli vän med henne! Hon är en mycket duktig dansare, det finns inga tvivel om detta - vackra armar, exakta vueltas, mycket tjusigt kroppsarbete och hanterar solfjäder, mantón, bata med stor finess. Dessutom är hon väldigt vacker. Och ärlig i sitt uttryck.

Men det är som att det inte riktigt räcker. Hon blir just trevlig att titta på. Fin att vila ögonen på. Jag blir inte berörd. Fast vad kan man egentligen förvänta sig utav en föreställning med namnet "Volantes de jondura" - typ "Volanger fyllda av djup"...

När hennes gästartist kommer in, ska inte ens nämna några namn, så sjunker min respekt för henne. För jag antar att man bör bjuda in någon som man tycker är bra. Och denna man är allt annat än bra. Han är faktiskt den värsta dansare jag sett ( i Spanien i alla fall). Han kommer in, i en dramatisk soleá por bulerías, med  högtidliga steg innan han stannar och pekar med pekfingret ut över publiken som för att säga... vad?? Det fanns ingen som helst intention i det pekfingret, ingen vilja, ingen riktning, bara en innehållslös gest.

Ok, han hade compás och fotteknik. Men hans händer rörde sig sämre en de flesta elever på nybörjarnivå. Alla rörelser var överdrivna. Swing, soniquete och pellisco saknades helt. Dansen var alldeles för lång. Och tillråga på allt så var byxorna avskyvärda!

Supertighta, höga i midjan - så snäva att man till och med såg en liten chorizo ihoptryckt i vänstra byxbenet... Och tro mig, det var definitivt mer än vad jag ville se av den mannen.

Man ska akta sig för att döma en artist utifrån en enda föreställning. Så jag ska absolut ge Angeles Gabaldon en ny chans, och förhoppningsvis får jag då se en av hennes mer tematiska föreställningar. Hennes nästa projekt handlar om kvinnomisshandel...

Gyulavari/Tim Jansson (Stort tack till er!!)