flamenca

Så här artade sig min fredagskväll.

Första stopp, 21.00:
Casa de la Memoria

Casa de la Memoria är delvis ett museum som hyllar al-Andalus, den moriska tiden i Spanien, en tid av relativt stor öppenhet, intelektuellt och konstnärligt högtstående och en samlingsplats för människor från hela världen. På kvällen förvandlas husets vackra patio till flamencotablao och där trycks turister in i två omgånga per kväll. Artister är bland annat Pastora Galván samt svenska Luna.


Pation på Casa de la Memoria

Ikväll är det Carmen Mesa och Oscar de los Reyes som är huvudartister. Jag träffade Carmen Mesa kvällen innan tillsammans med Chloé och tänkte ta tillfället i akt att kolla in henne.

Till min stora glädje var sångaren för kvällen Vicente Gelo! Han är ingen mindre än den födelsedagspresent jag fick av min vän och danskollega Anna när vi var i Sevilla för några år sedan. Vi hade just sett honom uppträda och tyckte mycket om hans sång. Några dagar senare så berättade Anna att jag skulle följa med henne för en hemlig present. In kommer Vicente Gelo och sen får jag en timmas sångklass med honom! Jag var mycket nöjd!

Med gitarren i sin famn sitter ytterligare en i syskonskaran Campallo, Juan. Bror till danstalangerna Rafael och Adela, alltså. Det går verkligen inte att ta miste på hans släktskap, samma vackra, lite rävaktiga ansiktsdrag.

Vicente inledde med en suggestiv, svängig tangos som efter några letras övergick i solig colombianas. Hans sång är stark och svängig, rösten känslig och angelägen.

Oscar de los Reyes hade jag redan sett några veckor tidigare. Denna gång var det soleá por bulerías på menyn. Fast samma basingredienser som i den siguiriya och den alegría jag sett honom dansa tidigare.
Sanslöst snabba och starka fötter, rytmiskt komplicerade remates, lite fingerknäppningar och så lite showande; den här gången tog han av sig den vita kavajen till damernas förtjusning och rullade upp ärmarna lagon innan nästa halsbrytande remate.

Juan Campallo gjorde sedan ett mycket vackert gitarrsolo: känsligt, lyriskt och lågmält. Långt ifrån den fingerakrobatik som ofta tar överhanden när flamencogitarristerna sätts i fokus.

Carmen Mesa kom in som en frisk fläkt till alegríans toner. Hon är sprudlande glad och jalear nöjt för att höja stämningen. Hon är förvånansvärt lik Silvia de Paz (en annan sevilladansare som ofta syns på Casa de la Memoria), både till utseendet och till uttrycket.

En sak som irriterade mig var att Oscar de los Reyes, som naturligtvis är lika virtuos på palmas (handklappar) som på fotarbete, verkar sitta i sin egen världs och leka medan Carmen uppträder. Han tittar sällan på henne, oftare på gitarren och roar sig med att göra fingerknäppningar mellan sina handklappar. Det kändes lite respektlöst, som att han inte kunde vara fokuserad nog på att han faktiskt hade en stödjande funktion nu, precis som Carmen tidigare varit odelat koncentrerad på varje steg i hans solo.

Det var en bra föreställning hur som helst, som gav mersmak att fortsätta kvällen.




Oscar de los Reyes och Carmen Mesa i en gemensam fin de fiesta.


Andra stoppet, 24.00:
La Carbonería

Klassiskt ställe i Santa Cruz. En märklig bar som å en sidan drar till sig mängder av turister, men också en massor av sevillaprofiler och en hel del flamencofolk. Lokalen är underbar, högt i tak med takbjälkar, öppen spis, antika träpjäser, blinkande lampor och konstverk på väggarna. Anrik och ruffig på samma gång.

I stora salen är det alltid flamencouppträdanden. Flera hundra gäster och omickat. Det brukar kunna vara riktigt dålig kvalitet på uppträdandena här, men ikväll var det bättre än för det mesta. Rocio, dotter till Turronero, en sångare härifrån, stod för dansen. Tyvärr missade jag början och såg henne bara dansa sevillanas. Visserligen helt omkoreograferad och flamenciserad sevillana, men jag hade gärna sett någon riktig palo. Men hon var bra, tung, zigensk stil med självklar pondus.



Några av de vackra tavlor som pryder första rummet på La Carbonería.



Den ständigt proppfulla baren.



Kvällens artister, på håll...

Sista stoppet, 03.00:
Calle Betis

Vi hoppade in i en taxi som tog oss till Calle Betis strandpromenaden på Trianasidan av Guadalquivir, floden som löper genom Sevilla. Efter en stund på mitt hatställe, kitchiga, proppfulla och rökiga Lo nuestro (där jag tidigare blivit filmad av en australiensare dansandes rumbas), gick vi till baren vägg i vägg. En i mitt sällskap, en italienska som är bosatt i Jerez, känner igen alla flamencos och förutspådde en bra kväll.

Stället hade redan skapat en provisiorisk scen vars kanter bestod av några soffor där de viktiga satt och så resten, publiken i en ring runt. De viktiga, det var ett gäng kvinnor med korpsvart hår, sotade ögon och klirr runt armarna. En ung blond kille spexade och sjöng improviserade buleriastexter medan han for runt och kurtiserade diverse damer i salongen.

Så dök det upp fler och fler i dörren, bakom åskådarna. Bland annat en stor kvinna med enormt mörk röst och med massor av gnistrande diamanter på fingrarna. Så fick den lille blonde syn på henne. Och tystade hela baren, för att presentera henne. Sångaren Falete. Just ja. Tyckte väl att jag kände igen honom/henne.

Sen påbörjades juergan på allvar. Fabiola, nyss hemkommen från USA, Javier Heredia och Luis Peña avlöste varandra genom att sjunga bulerias och rematera sig själva med dans till de övriga barbesökarnas förtjusning.

Fabiola i sin bulerías

Sista stoppet, 05.00:
Casa Kati

Just ja, höll på att glömma sista stoppet... När jag väl fått nog för kvällen och går hemmåt får jag plötsligt för mig att jag måste kolla var nycklarna hem är. Mycket riktigt. Jag hittar dem inte. Och plötsligt kommer jag ihåg: tidigare idag när jag var och repade i min hyrda sal så satte jag nycklarna i ytterdörren. Sen kom ägarinnan, låste upp och måste ha tagit mina nycklar. Och eftersom hon är så snacksalig var jag tvungen att med våld slita mig loss för att hinna i tid till min kurs. Så nycklarna är kvar...

Vad göra? Klockan är närmare fem på morgonen och jag har inget saldo på mobilen. Jag får låna en mobil av en kille som går förbi och ringer till Kati, en finsk kompis som förutom att hon är en riktig nattprinsessa dessutom har haft uppträdande idag. Hon kan nog vara vaken. Bingo. Hon lånar galant ut sin soffa till mig och räddar mig från att bli uteliggare i det allt nattkyligare Sevilla. Pust!

Dagen därpå äter vi frukost i solen på Alameda och återberättar gårdagen för varandra.

Frukost med Kati i solen