Miguel Poveda - the one and only
Recital med Miguel Poveda, vad kan jag säga annat än att jag avgudar den sångaren. Det är någonting med honom, förutom hans otroliga röst och känsla, som fångar mig ovillkorligen. Jag tror det är att han som person lyser av kärlek och värme som han sprider till publiken.
Därför ska jag fatta mig kort, för det går helt enkelt inte att återge denna konsert i ord. Biljetterna tog slut på mindre än en halvtimma när de släpptes två dagar tidigare och det var fullt till sista plats. Konserten var en klassisk recital, där en lång rad av olika flamencostilar presenteras med utrymme och tid att tolkas fullt ut. Soliga cantiñas som första nummer. Cantes de levante tillsammans med samme gitarrist, Juan ramon caro, som han vann El festival de la Unión med, startskottet för Miguels karriär. Bulerías de Jerez, som Miguel är så förtjust i, med svängige och pillimariske gitarristen Juan Diego de Jerez. Soleá, malagueña/verdiales, tientos/tangos, bulerías igen - denna gång från Lebrija.
En helt magisk stund inträffar då alla medmusiker går av scen och lämnar Miguel ensam för att sjunga en toná, helt a capella. Plötsligt så tystnar micken, mitt i en letra (sångvers). Miguel slår ifrån sig micken och fortsätter att sjunga, omickat. Hans röst, helt ensam och naken sprider sig ut i tystnaden som nu är kompakt. Varje människa i publiken sitter spänd och andaktsfull. Och så i slutet av en fras full av melismer, så rullar ett mäktigt unisont olé in mot scenen som en våg.
Konserten avslutat med an underbar fin de fiesta där alla de svartklädda musikerna, en efter en, går fram och dansar förläget por bulería till publikens stora förtjusning. Los palmeros, percussionisten, de två gitarristerna (Juan Diego var var i sitt ässe - lysande!) och så till sist Miguel själv. "Men vem sjunger till mig då? tittar han frågande mot publiken. En av los palmeros sväljer skammen och sjunger så att Miguel kan göra sin pataíta. Och så samlar han ihop hela gänget i en slutllamada och de tågar ut, någon gungande, någon haltande, och resten struttande i egensinniga buleríassteg, med armarna runt varandras axlar. Ovationerna är förstås stående.
Därför ska jag fatta mig kort, för det går helt enkelt inte att återge denna konsert i ord. Biljetterna tog slut på mindre än en halvtimma när de släpptes två dagar tidigare och det var fullt till sista plats. Konserten var en klassisk recital, där en lång rad av olika flamencostilar presenteras med utrymme och tid att tolkas fullt ut. Soliga cantiñas som första nummer. Cantes de levante tillsammans med samme gitarrist, Juan ramon caro, som han vann El festival de la Unión med, startskottet för Miguels karriär. Bulerías de Jerez, som Miguel är så förtjust i, med svängige och pillimariske gitarristen Juan Diego de Jerez. Soleá, malagueña/verdiales, tientos/tangos, bulerías igen - denna gång från Lebrija.
En helt magisk stund inträffar då alla medmusiker går av scen och lämnar Miguel ensam för att sjunga en toná, helt a capella. Plötsligt så tystnar micken, mitt i en letra (sångvers). Miguel slår ifrån sig micken och fortsätter att sjunga, omickat. Hans röst, helt ensam och naken sprider sig ut i tystnaden som nu är kompakt. Varje människa i publiken sitter spänd och andaktsfull. Och så i slutet av en fras full av melismer, så rullar ett mäktigt unisont olé in mot scenen som en våg.
Konserten avslutat med an underbar fin de fiesta där alla de svartklädda musikerna, en efter en, går fram och dansar förläget por bulería till publikens stora förtjusning. Los palmeros, percussionisten, de två gitarristerna (Juan Diego var var i sitt ässe - lysande!) och så till sist Miguel själv. "Men vem sjunger till mig då? tittar han frågande mot publiken. En av los palmeros sväljer skammen och sjunger så att Miguel kan göra sin pataíta. Och så samlar han ihop hela gänget i en slutllamada och de tågar ut, någon gungande, någon haltande, och resten struttande i egensinniga buleríassteg, med armarna runt varandras axlar. Ovationerna är förstås stående.
Kommentarer
Trackback