flamenca

Sista onsdagen på Torres Macarena innan jul. Jag har lärt mig strukturen på uppträdandena under dessa peñakvällar nu: ett gitarrsolo, ett sångsolo med ena sångaren, en dans. Paus. Gitarrsolo. Ett sångsolo med andra sångaren. Dans. Fin de fiesta por bulerías.

Till skillnad från tidigare kvällar var det väldigt spännande att höra gitarristens solo ikväll. Han (han var ersättare så jag snappade tyvärr aldrig upp hans namn) är nämligen representant för den väldigt utpräglade Morón-stilen. Morón de la Frontera är en liten andalusisk by som blivit ursprungsort för en helt egen skola inom flamencogitarren, främst genom gitarrister som Diego del Gastor och Diego de Morón.

Den här unge gitarristen spelar en soleá, genomsyrad av Moron-stilens karaktäristiska drag.

Entoniga melodislingor, tvingande fingerföring, långa solon med bara el pulgar, tummen. Resultatet blir en sträv, autentisk gitarr utan krisiduller, nästan hypnotisk i sin enformighet. Det var härligt att höra!

Expressiv sång med lokala talangen Natalia Marín

”Sångerskan Natalia Marín kommer från peñan”, upplyser herren bredvid mig om. ”Vi har hört henne sedan hon började och hon har gjort stora framsteg.”

Hennes tangos är expressiva och extroverta, hon sjunger verkligen till sina åskådare, väljer ut olika sektioner av publiker som hon dedicerar olika fraser till. Vissa personer, antagligen vänner till henne, får hela letras sjungna till sin ära. ”Tu no sabes el color de limón, ay” sjunger hon och pekar på en äldre dam innan hon rematerar sig själv med några danssteg.

Bronsflickan
Niña del Bronce gör sitt första solo, en soleá. Hon är verkligen en niña, bara 16 år men med det sceniska självförtroendet och uttrycket i full blom. Hennes dans är kurvig, med krökta armar, många quebradas (kroppsböjningar), men framförallt mängder av skarpa utfall och temperamentsfulla remates.

I andra set dansar hon en alegría. Här blir jag lite besviken. Många av de steg och remates hon använt i sin soleá upprepar hon och då förlorar de lite av sin charm.

Tyvärr hänger inte riktigt tekniken med på det hon försöker göra. Hon försöker sig på de starka, explosiva snubblande remates som räddas i sista sekund av en järnhård kroppskontroll, en strikt pose, som frusen i is. Det är bara att hon inte riktigt räddar sina remates utan står kvar och svajar. Hon gör sitt fotarbete i lite för hög hastighet så det blir otydligt och otight. Hon vill helt enkelt lite för mycket. Men med den åldern och den viljan kommer hon säkert att utvecklas snabbt under åren.