flamenca

I torsdags såg jag Maria Angeles Gabaldón för första gången. Jag har länge velat se henne, eftersom hon gjort sig känd för att försöka illustrera komplexa samhällsfenomen i sina föreställningar. Jag tänker främst på Inmigración, hennes första egna föreställning för några år sedan som handlade om alla de hinder och problem som flyktingar möter. Spännande tema, inte minst inom flamencovärlden där man ofta begränsar sig till antingen Lorcahistorier eller på sin höjd grekiska dramer...
 
Dessutom har hon alltid bjudit in icke-spanska dansare från en rad olika länder i sina föreställningar, vilket också gett mig en känsla av att hon är en väldigt sympatisk person.

Just den känslan får jag av att se henne på scen. Hon verkar genomtrevlig, urgullig och ärlig - jag skulle vilja bli vän med henne! Hon är en mycket duktig dansare, det finns inga tvivel om detta - vackra armar, exakta vueltas, mycket tjusigt kroppsarbete och hanterar solfjäder, mantón, bata med stor finess. Dessutom är hon väldigt vacker. Och ärlig i sitt uttryck.

Men det är som att det inte riktigt räcker. Hon blir just trevlig att titta på. Fin att vila ögonen på. Jag blir inte berörd. Fast vad kan man egentligen förvänta sig utav en föreställning med namnet "Volantes de jondura" - typ "Volanger fyllda av djup"...

När hennes gästartist kommer in, ska inte ens nämna några namn, så sjunker min respekt för henne. För jag antar att man bör bjuda in någon som man tycker är bra. Och denna man är allt annat än bra. Han är faktiskt den värsta dansare jag sett ( i Spanien i alla fall). Han kommer in, i en dramatisk soleá por bulerías, med  högtidliga steg innan han stannar och pekar med pekfingret ut över publiken som för att säga... vad?? Det fanns ingen som helst intention i det pekfingret, ingen vilja, ingen riktning, bara en innehållslös gest.

Ok, han hade compás och fotteknik. Men hans händer rörde sig sämre en de flesta elever på nybörjarnivå. Alla rörelser var överdrivna. Swing, soniquete och pellisco saknades helt. Dansen var alldeles för lång. Och tillråga på allt så var byxorna avskyvärda!

Supertighta, höga i midjan - så snäva att man till och med såg en liten chorizo ihoptryckt i vänstra byxbenet... Och tro mig, det var definitivt mer än vad jag ville se av den mannen.

Man ska akta sig för att döma en artist utifrån en enda föreställning. Så jag ska absolut ge Angeles Gabaldon en ny chans, och förhoppningsvis får jag då se en av hennes mer tematiska föreställningar. Hennes nästa projekt handlar om kvinnomisshandel...