Stjärnan och divan Estrella
För första gången ska jag se Estrella live!
Estrella - legenden Enrique Morentes dotter,
Estrella - vars första skiva Mi cante y un poema är stundtals helt lysande,
Estrella - som faktiskt har föreslagits som nästa generations svar på Camarón - det vill säga en legend, en förnyare som för alltid förändrat flamencokonstens väg.
Så det är inte med låga förväntningar jag slår mig ner på femte raden på Teatro Maestranza, Sevillas pampigaste teater alldeles bredvid tjurfäktningsarenan.
Föreställningen börjar med gitarrintro por alegrias. In kommer tre körgossar eller doakillar som yvigt sjunger en snärtig alegríasrefräng. Vanligtvis handlar körsång om att försöka låta samstämmiga. I det här fallet sjunger de tre herrarna visserligen samtidigt, men det är nästan som om de försöker överrösta varandra med utfall och melismer. Resultatet är en livlig och ganska gullig trio som onekligen ger liv åt den strama scenbilden.
Och så, alldeles innan första letran ska börja kommer hon in med bestämda steg. Estrella. Tjusig som få, klädd i svart långklänning med vit volangunderkjol och med sin solfjäder dramatiskt svepande i en båge framför sitt lyfta huvud. Publiken applåderar förtjust.
Publiken, ja. Det är en mycket uppklädd publik som kommit för att se Estrelal, de rikaste Sevillaborna med de dyraste accesoarerna. Och en och en annan flamenco. På samma rad som jag sitter till exempel sångaren Arcangel.
Estrella sjunger alegrás, soleá por bulerías, underbar tangos de Granada, taranta, bulerías, verdiales. Och, ackompanjerad av en fantastisk argentisk pianist, tangoklassikern Vuelvo al sur med flera teman. Hennes röst är verkligen sanslös. Hon utforskar varje skrymsle och vrå i sin enorma röstpotential, hon bänder och vrider, glittrar och glider över över tonerna. Hennes scenuppendarelse är som en operadivas. Hon är självklar, tjusig, sofistikerad och oerhört utstuderad. Hon fryser sig i typiska flamencoposer, hon sveper teatraliskt med sin mantón som mot en tjur, viftar med sin solfjäder, gestikulerar för att illustrera orden hon sjunger. Äkta? Nja, det känns inte riktigt så.
Hennes föreställning blir snarare en hyllning till alla stereotyper om Spanien, om än i en sofistikerad förpackning. Jag saknar flamencoglöd. Generositet. Värme. Men visst, jag får å andra sidan en riktig stjärna. En Estrella.
Estrella - legenden Enrique Morentes dotter,
Estrella - vars första skiva Mi cante y un poema är stundtals helt lysande,
Estrella - som faktiskt har föreslagits som nästa generations svar på Camarón - det vill säga en legend, en förnyare som för alltid förändrat flamencokonstens väg.
Så det är inte med låga förväntningar jag slår mig ner på femte raden på Teatro Maestranza, Sevillas pampigaste teater alldeles bredvid tjurfäktningsarenan.
Föreställningen börjar med gitarrintro por alegrias. In kommer tre körgossar eller doakillar som yvigt sjunger en snärtig alegríasrefräng. Vanligtvis handlar körsång om att försöka låta samstämmiga. I det här fallet sjunger de tre herrarna visserligen samtidigt, men det är nästan som om de försöker överrösta varandra med utfall och melismer. Resultatet är en livlig och ganska gullig trio som onekligen ger liv åt den strama scenbilden.
Och så, alldeles innan första letran ska börja kommer hon in med bestämda steg. Estrella. Tjusig som få, klädd i svart långklänning med vit volangunderkjol och med sin solfjäder dramatiskt svepande i en båge framför sitt lyfta huvud. Publiken applåderar förtjust.
Publiken, ja. Det är en mycket uppklädd publik som kommit för att se Estrelal, de rikaste Sevillaborna med de dyraste accesoarerna. Och en och en annan flamenco. På samma rad som jag sitter till exempel sångaren Arcangel.
Estrella sjunger alegrás, soleá por bulerías, underbar tangos de Granada, taranta, bulerías, verdiales. Och, ackompanjerad av en fantastisk argentisk pianist, tangoklassikern Vuelvo al sur med flera teman. Hennes röst är verkligen sanslös. Hon utforskar varje skrymsle och vrå i sin enorma röstpotential, hon bänder och vrider, glittrar och glider över över tonerna. Hennes scenuppendarelse är som en operadivas. Hon är självklar, tjusig, sofistikerad och oerhört utstuderad. Hon fryser sig i typiska flamencoposer, hon sveper teatraliskt med sin mantón som mot en tjur, viftar med sin solfjäder, gestikulerar för att illustrera orden hon sjunger. Äkta? Nja, det känns inte riktigt så.
Hennes föreställning blir snarare en hyllning till alla stereotyper om Spanien, om än i en sofistikerad förpackning. Jag saknar flamencoglöd. Generositet. Värme. Men visst, jag får å andra sidan en riktig stjärna. En Estrella.
Kommentarer
Trackback