Spanskt valfläsk 2: Skuggor från det förflutna
Man kan lätt tro att det spanska valet är som vilket europeiskt val som helst, kanske rent av likt det svenska. Men nej. Spanien är ett delat land. Höger eller vänster har större innebörd än personlig ideologisk böjelse.
Spansk politik är oåterkalleligen förenad med den diktatur som härskade i landet under 40 år. Det är nämligen så att inget ordentligt försoningsarbete har skett. En stor tvistefråga är just hur man ska hantera sin besvärliga historia. Socialisternas Zapatero (Spaniens nuvarande ledare - i alla fall idag) har inlett ett upprättelsearbete som innebär att plocka bort statyer av Franco, att öppna massgravar och att helt enkelt gräva i det sår som 40 års diktatur skapat i den spanska historien. Detta gör hans politiska motståndare, högerpartiet Partido Popular , ursinniga och menar just att man måste låta såret läka ifred.
Det intressanta med detta är att när påven beslöt att martyrförklara 498 (!) katolska spanjorer som dog under spanska inbördeskriget, var det just Partido Popular som skickade representanter till Vatikanen för att fira detta. Saken är den att dessa kyrkans kvinnor och män dog främst för Francos sida och att motsvarande människor som dog på republikanernas sida inte martyrförklaras.
Så diktaturen är en varböld som är svår att läka vare sig man petar i den eller inte. Och frågan är om inte de årliga firandena vid General Francos gigantiska gravmonument, under världens största kors, är ett ständigt fingrande på sårskorpan också.
Inte alltför sällan hör man folk (till exempel min granne härnedanför) prata om "mannen som folk kallar för diktator (alltså general Franco) höll i alla fall ordning och reda i Spanien". Kommentaren utfälldes när vi båda, i trevlig grannsämja, beklagade oss över alla hundskitar som ligger och ruttnar på trottoaren utanför. Min granne eldade upp sig över vårt samförstånd kring folks oansvariga beteende och drog en parallell som jag inte känner att jag kan ställa upp på. Samtidigt vill jag inte äventyra den goda kontakt som jag fått med honom, eftersom hans bror äger den lägenhet vi bor i. Min kontring blev därmed ett blekt: "Jo, man märker att Spanien på många sätt är en ung demokrati..."
På väg från Madrid till Sevilla åker man förbi en annan symbol för hur francoanhängarna i Spanien fortfarande lever och frodas. På vägrestaurangen Casa Pepe är det ständigt fullt hus och stället är känt för sina goda tapas. Och för sin minst sagt provocerande inredning.
Stället är en orgie i gult och rött, spanska flaggans färger. Men de flaggor som hänger här är den utgångna varianten: den med örnen, signerad Francos fascistregim. Väggarna bryds inte bara av bilder av general Franco, den fascistiska versionen av spanska nationalsången (märkligt illustrerad med blonda storvuxna soldater som ser mer svenska än spanska ut) och gamla uniformer från spanska inbördeskriget. Det är också en äkta souvenirbutik med tändare, askfat, muggar, viner, hemmagjorda konserver och annan kuriosa. Allt i Francos anda.
Här trängs också anti-Zapatero propaganda, bland annat bilden där Zapateros ansikte med Osama Bin-Ladens karaktäristiska skägg och turban. För att anspela på hans islampositivistiska politik, antar jag. Jag ryser till av att vara på en sådan plats, där hyllning till en av Europas ökända diktatorere hyllas helt öppet. Undrar vad som skulle hända om en vägkrog av motsvarande kaliber öppnade i Tyskland...
Men på Casa Pepe funderar man inte mycket på sådana jämförelser. "Casa Pepe no es europeada, es española" står det på en inramad tavla på väggen... (Casa Pepe är inte europifierad, det är spanskt).
Läs här två utomordentligt intressanta artiklar om massgravar och fascistmonument som fortfarande finns kvar.
Spansk politik är oåterkalleligen förenad med den diktatur som härskade i landet under 40 år. Det är nämligen så att inget ordentligt försoningsarbete har skett. En stor tvistefråga är just hur man ska hantera sin besvärliga historia. Socialisternas Zapatero (Spaniens nuvarande ledare - i alla fall idag) har inlett ett upprättelsearbete som innebär att plocka bort statyer av Franco, att öppna massgravar och att helt enkelt gräva i det sår som 40 års diktatur skapat i den spanska historien. Detta gör hans politiska motståndare, högerpartiet Partido Popular , ursinniga och menar just att man måste låta såret läka ifred.
Det intressanta med detta är att när påven beslöt att martyrförklara 498 (!) katolska spanjorer som dog under spanska inbördeskriget, var det just Partido Popular som skickade representanter till Vatikanen för att fira detta. Saken är den att dessa kyrkans kvinnor och män dog främst för Francos sida och att motsvarande människor som dog på republikanernas sida inte martyrförklaras.
Så diktaturen är en varböld som är svår att läka vare sig man petar i den eller inte. Och frågan är om inte de årliga firandena vid General Francos gigantiska gravmonument, under världens största kors, är ett ständigt fingrande på sårskorpan också.
Inte alltför sällan hör man folk (till exempel min granne härnedanför) prata om "mannen som folk kallar för diktator (alltså general Franco) höll i alla fall ordning och reda i Spanien". Kommentaren utfälldes när vi båda, i trevlig grannsämja, beklagade oss över alla hundskitar som ligger och ruttnar på trottoaren utanför. Min granne eldade upp sig över vårt samförstånd kring folks oansvariga beteende och drog en parallell som jag inte känner att jag kan ställa upp på. Samtidigt vill jag inte äventyra den goda kontakt som jag fått med honom, eftersom hans bror äger den lägenhet vi bor i. Min kontring blev därmed ett blekt: "Jo, man märker att Spanien på många sätt är en ung demokrati..."
På väg från Madrid till Sevilla åker man förbi en annan symbol för hur francoanhängarna i Spanien fortfarande lever och frodas. På vägrestaurangen Casa Pepe är det ständigt fullt hus och stället är känt för sina goda tapas. Och för sin minst sagt provocerande inredning.
Stället är en orgie i gult och rött, spanska flaggans färger. Men de flaggor som hänger här är den utgångna varianten: den med örnen, signerad Francos fascistregim. Väggarna bryds inte bara av bilder av general Franco, den fascistiska versionen av spanska nationalsången (märkligt illustrerad med blonda storvuxna soldater som ser mer svenska än spanska ut) och gamla uniformer från spanska inbördeskriget. Det är också en äkta souvenirbutik med tändare, askfat, muggar, viner, hemmagjorda konserver och annan kuriosa. Allt i Francos anda.
Här trängs också anti-Zapatero propaganda, bland annat bilden där Zapateros ansikte med Osama Bin-Ladens karaktäristiska skägg och turban. För att anspela på hans islampositivistiska politik, antar jag. Jag ryser till av att vara på en sådan plats, där hyllning till en av Europas ökända diktatorere hyllas helt öppet. Undrar vad som skulle hända om en vägkrog av motsvarande kaliber öppnade i Tyskland...
Men på Casa Pepe funderar man inte mycket på sådana jämförelser. "Casa Pepe no es europeada, es española" står det på en inramad tavla på väggen... (Casa Pepe är inte europifierad, det är spanskt).
Läs här två utomordentligt intressanta artiklar om massgravar och fascistmonument som fortfarande finns kvar.
Kommentarer
Postat av: emma
valfläsk?usch..Haha
Postat av: Anna Malaga
Jag var pâ just den baren i november, pâ väg till Madrid. En lite surrealistisk upplevelse... vi kände oss lite smâtt obehagliga till mods. Och dâ missade vi ändâ fotot av Zapatero med skägg. Otrolig massa produkter med spanska flaggan pâ sàlde de ocksâ...
Postat av: Isaak
Tack för en bra blogg:). Råkade hitta den visa "sacai" hemsida. Jättebra skrivet och analyserat.
Varför skriver du inte en bok om dina upplevelser i spanien?:)
Det skulle sälja smör:).
Postat av: Estelle
Ruggigt. Bra att du tar upp fler aspekter av Spanien, det kan bli lite mycket romantik ibland bland "guiris". I Jerez står förre diktatorn Primo de Rivera staty på stadens största torg, med blommor och fontäner runt om. Och lagen som ska ta bort alla monument och offentliga påminnelser om Franco-tiden ska bli intressant att se hur den efterlevs. Frågan är minst sagt laddad än.
Trackback