flamenca

Sista onsdagen på Torres Macarena innan jul. Jag har lärt mig strukturen på uppträdandena under dessa peñakvällar nu: ett gitarrsolo, ett sångsolo med ena sångaren, en dans. Paus. Gitarrsolo. Ett sångsolo med andra sångaren. Dans. Fin de fiesta por bulerías.

Till skillnad från tidigare kvällar var det väldigt spännande att höra gitarristens solo ikväll. Han (han var ersättare så jag snappade tyvärr aldrig upp hans namn) är nämligen representant för den väldigt utpräglade Morón-stilen. Morón de la Frontera är en liten andalusisk by som blivit ursprungsort för en helt egen skola inom flamencogitarren, främst genom gitarrister som Diego del Gastor och Diego de Morón.

Den här unge gitarristen spelar en soleá, genomsyrad av Moron-stilens karaktäristiska drag.

Entoniga melodislingor, tvingande fingerföring, långa solon med bara el pulgar, tummen. Resultatet blir en sträv, autentisk gitarr utan krisiduller, nästan hypnotisk i sin enformighet. Det var härligt att höra!

Expressiv sång med lokala talangen Natalia Marín

”Sångerskan Natalia Marín kommer från peñan”, upplyser herren bredvid mig om. ”Vi har hört henne sedan hon började och hon har gjort stora framsteg.”

Hennes tangos är expressiva och extroverta, hon sjunger verkligen till sina åskådare, väljer ut olika sektioner av publiker som hon dedicerar olika fraser till. Vissa personer, antagligen vänner till henne, får hela letras sjungna till sin ära. ”Tu no sabes el color de limón, ay” sjunger hon och pekar på en äldre dam innan hon rematerar sig själv med några danssteg.

Bronsflickan
Niña del Bronce gör sitt första solo, en soleá. Hon är verkligen en niña, bara 16 år men med det sceniska självförtroendet och uttrycket i full blom. Hennes dans är kurvig, med krökta armar, många quebradas (kroppsböjningar), men framförallt mängder av skarpa utfall och temperamentsfulla remates.

I andra set dansar hon en alegría. Här blir jag lite besviken. Många av de steg och remates hon använt i sin soleá upprepar hon och då förlorar de lite av sin charm.

Tyvärr hänger inte riktigt tekniken med på det hon försöker göra. Hon försöker sig på de starka, explosiva snubblande remates som räddas i sista sekund av en järnhård kroppskontroll, en strikt pose, som frusen i is. Det är bara att hon inte riktigt räddar sina remates utan står kvar och svajar. Hon gör sitt fotarbete i lite för hög hastighet så det blir otydligt och otight. Hon vill helt enkelt lite för mycket. Men med den åldern och den viljan kommer hon säkert att utvecklas snabbt under åren.

Så här artade sig min fredagskväll.

Första stopp, 21.00:
Casa de la Memoria

Casa de la Memoria är delvis ett museum som hyllar al-Andalus, den moriska tiden i Spanien, en tid av relativt stor öppenhet, intelektuellt och konstnärligt högtstående och en samlingsplats för människor från hela världen. På kvällen förvandlas husets vackra patio till flamencotablao och där trycks turister in i två omgånga per kväll. Artister är bland annat Pastora Galván samt svenska Luna.


Pation på Casa de la Memoria

Ikväll är det Carmen Mesa och Oscar de los Reyes som är huvudartister. Jag träffade Carmen Mesa kvällen innan tillsammans med Chloé och tänkte ta tillfället i akt att kolla in henne.

Till min stora glädje var sångaren för kvällen Vicente Gelo! Han är ingen mindre än den födelsedagspresent jag fick av min vän och danskollega Anna när vi var i Sevilla för några år sedan. Vi hade just sett honom uppträda och tyckte mycket om hans sång. Några dagar senare så berättade Anna att jag skulle följa med henne för en hemlig present. In kommer Vicente Gelo och sen får jag en timmas sångklass med honom! Jag var mycket nöjd!

Med gitarren i sin famn sitter ytterligare en i syskonskaran Campallo, Juan. Bror till danstalangerna Rafael och Adela, alltså. Det går verkligen inte att ta miste på hans släktskap, samma vackra, lite rävaktiga ansiktsdrag.

Vicente inledde med en suggestiv, svängig tangos som efter några letras övergick i solig colombianas. Hans sång är stark och svängig, rösten känslig och angelägen.

Oscar de los Reyes hade jag redan sett några veckor tidigare. Denna gång var det soleá por bulerías på menyn. Fast samma basingredienser som i den siguiriya och den alegría jag sett honom dansa tidigare.
Sanslöst snabba och starka fötter, rytmiskt komplicerade remates, lite fingerknäppningar och så lite showande; den här gången tog han av sig den vita kavajen till damernas förtjusning och rullade upp ärmarna lagon innan nästa halsbrytande remate.

Juan Campallo gjorde sedan ett mycket vackert gitarrsolo: känsligt, lyriskt och lågmält. Långt ifrån den fingerakrobatik som ofta tar överhanden när flamencogitarristerna sätts i fokus.

Carmen Mesa kom in som en frisk fläkt till alegríans toner. Hon är sprudlande glad och jalear nöjt för att höja stämningen. Hon är förvånansvärt lik Silvia de Paz (en annan sevilladansare som ofta syns på Casa de la Memoria), både till utseendet och till uttrycket.

En sak som irriterade mig var att Oscar de los Reyes, som naturligtvis är lika virtuos på palmas (handklappar) som på fotarbete, verkar sitta i sin egen världs och leka medan Carmen uppträder. Han tittar sällan på henne, oftare på gitarren och roar sig med att göra fingerknäppningar mellan sina handklappar. Det kändes lite respektlöst, som att han inte kunde vara fokuserad nog på att han faktiskt hade en stödjande funktion nu, precis som Carmen tidigare varit odelat koncentrerad på varje steg i hans solo.

Det var en bra föreställning hur som helst, som gav mersmak att fortsätta kvällen.




Oscar de los Reyes och Carmen Mesa i en gemensam fin de fiesta.


Andra stoppet, 24.00:
La Carbonería

Klassiskt ställe i Santa Cruz. En märklig bar som å en sidan drar till sig mängder av turister, men också en massor av sevillaprofiler och en hel del flamencofolk. Lokalen är underbar, högt i tak med takbjälkar, öppen spis, antika träpjäser, blinkande lampor och konstverk på väggarna. Anrik och ruffig på samma gång.

I stora salen är det alltid flamencouppträdanden. Flera hundra gäster och omickat. Det brukar kunna vara riktigt dålig kvalitet på uppträdandena här, men ikväll var det bättre än för det mesta. Rocio, dotter till Turronero, en sångare härifrån, stod för dansen. Tyvärr missade jag början och såg henne bara dansa sevillanas. Visserligen helt omkoreograferad och flamenciserad sevillana, men jag hade gärna sett någon riktig palo. Men hon var bra, tung, zigensk stil med självklar pondus.



Några av de vackra tavlor som pryder första rummet på La Carbonería.



Den ständigt proppfulla baren.



Kvällens artister, på håll...

Sista stoppet, 03.00:
Calle Betis

Vi hoppade in i en taxi som tog oss till Calle Betis strandpromenaden på Trianasidan av Guadalquivir, floden som löper genom Sevilla. Efter en stund på mitt hatställe, kitchiga, proppfulla och rökiga Lo nuestro (där jag tidigare blivit filmad av en australiensare dansandes rumbas), gick vi till baren vägg i vägg. En i mitt sällskap, en italienska som är bosatt i Jerez, känner igen alla flamencos och förutspådde en bra kväll.

Stället hade redan skapat en provisiorisk scen vars kanter bestod av några soffor där de viktiga satt och så resten, publiken i en ring runt. De viktiga, det var ett gäng kvinnor med korpsvart hår, sotade ögon och klirr runt armarna. En ung blond kille spexade och sjöng improviserade buleriastexter medan han for runt och kurtiserade diverse damer i salongen.

Så dök det upp fler och fler i dörren, bakom åskådarna. Bland annat en stor kvinna med enormt mörk röst och med massor av gnistrande diamanter på fingrarna. Så fick den lille blonde syn på henne. Och tystade hela baren, för att presentera henne. Sångaren Falete. Just ja. Tyckte väl att jag kände igen honom/henne.

Sen påbörjades juergan på allvar. Fabiola, nyss hemkommen från USA, Javier Heredia och Luis Peña avlöste varandra genom att sjunga bulerias och rematera sig själva med dans till de övriga barbesökarnas förtjusning.

Fabiola i sin bulerías

Sista stoppet, 05.00:
Casa Kati

Just ja, höll på att glömma sista stoppet... När jag väl fått nog för kvällen och går hemmåt får jag plötsligt för mig att jag måste kolla var nycklarna hem är. Mycket riktigt. Jag hittar dem inte. Och plötsligt kommer jag ihåg: tidigare idag när jag var och repade i min hyrda sal så satte jag nycklarna i ytterdörren. Sen kom ägarinnan, låste upp och måste ha tagit mina nycklar. Och eftersom hon är så snacksalig var jag tvungen att med våld slita mig loss för att hinna i tid till min kurs. Så nycklarna är kvar...

Vad göra? Klockan är närmare fem på morgonen och jag har inget saldo på mobilen. Jag får låna en mobil av en kille som går förbi och ringer till Kati, en finsk kompis som förutom att hon är en riktig nattprinsessa dessutom har haft uppträdande idag. Hon kan nog vara vaken. Bingo. Hon lånar galant ut sin soffa till mig och räddar mig från att bli uteliggare i det allt nattkyligare Sevilla. Pust!

Dagen därpå äter vi frukost i solen på Alameda och återberättar gårdagen för varandra.

Frukost med Kati i solen

- I vilken stad finns det flest flamencoskolor? Madrid? Sevilla? Nä; i Tokyo.
- På vilka språk presenteras föreställningarna under Flamencobienalen i Sevilla (den största flamencofestivalen)?  På spanska och engelska såklart. Samt: japanska.
- Vilka språk kan man välja mellan på de viktigaste flamencosighterna? Spanska, engelska och: japanska.
- Vilken nationalitet dominerar på i princip samtliga flamencoklasser i Sevilla? Spanjorerna?
Nej, japanerna.

Japan har blivit det viktigaste flamencolandet efter Spanien. De flesta flamencoartister har, som en viktig del i sin karriär, spenderat några månader på scen och som gästlärare på någon dansakademi i Tokyo. Ofta kan flamencoartisterna och lärarna lika många ord på japanska som på engelska.

Vad är det som får japanerna att sälja sina hem och säga upp sig från sina arbeten för en oviss framtid i flamencons Spanien? Min teori är att den japanska kulturen är så kontrollerad, så fylld av artighet, hänsyn, regler och respekt för auktoriteter att många människor känner ett enormt behov att släppa ut sina känslor. Nästan som en slags terapi. För flamenco är ju på många sätt raka motsatsen till den japanska kulturen. Flamenco handlar om att våga visa starka känslor, våga ta plats och visa en stolthet över att vara just den du är. Så långt ifrån försiktighet och underkuvning man kan komma.

Många av de flamencojapaner som bor i Sevilla har ett gemensamt: De är otroligt målmedvetna. De tränar flera timmar dagligen själva i studion och tar hur många klasser som helst. Kanske har det att göra med den stora uppoffring som de måste göra för att komma hit. De japanska arbetsrättsliga reglerna ger sällan möjlighet att ta tjänstledigt. Och när man väl kommit in i ekorrhjulet så är det en veckas semester per år som gäller. Ett stort och inte ovanligt problem i Japan idag, enligt en japansk tjej som jag träffat här, är att folk faktiskt faller samman och dör på arbetet för de är så överarbetade. Onekligen en ny dimension av ordet utbrändhet... Så det gäller att utnyttja tiden väl när man har lyckats slita sig fri och bege sig till sina drömmars land.

Nu börjar den japanska vurmen för flamenco synas även på scenen. Förra biennalen i Sevilla visade för första gången en japansk föreställning. Och nu, som jag fått uppleva ikväll, har en japansk dansös lyckats ta sig ända in till las peñas (flamencoföreningarnas) stängda värld. Eri de Pura uppträdde idag på Peña Torres Macarena, mitt nya favvohak på onsdagkvällar. Hon hade naturligtvis hög nivå, men det hela kändes tyvärr mekaniskt och kyligt.

Det mest intressanta var ändå presentationen inför hennes framträdande. Då talades det om hur viktigt det är att las peñas tar sitt ansvar för att uppmärksamma att flamencon växer utanför Sevillas, Andalusiens och Spaniens gränser. Och det, mina kära läsare, är närmast en revolution!



Eri de Pura stampade så ett glas på scenen välte... Då får bartendern rycka in och svabba!

Igårkväll när jag bytte om efter träningen så var det några som började prata om att det var gratis flamencoföreställning på Peña Torres Macarena ikväll - det vill man ju inte missa. Dessutom var det Oscar de los Reyes, som jag hört talas om men inte kan minnas att jag sett. Vi var ett litet gäng som åkte dit i bil, två tjejer från Californien, en kille från Chile och en tjej från Cadiz.  

När föreställningen skulle börja blev jag glatt överraskad när sångaren Jesus Corbacho steg in. Jesus var i Sverige för några veckor sedan tillsammans med dansaren Luna, en vän från Sverige som sedan många år bor och dansar i Sevilla. 

Jesus inledde med en känslig malagueña, som avslutade med en gungande  fandango abandolao. Det senare är faktiskt en av mina favoritstilar, älskar svänget, suget och innerligeheten. 

Oscar de los Reyes gör entré med en martinete/siguiriya. Peña Torres Macarena är Oscar de los Reyes hemmaplan. Det är här han har övat, uppträtt och testat nya steg sedan liten. Innan föreställningens början berättade peñans president om hur älskad han är av peñans medlemmar och hur viktigt det är för en peña att kunna verka som grogrund och växtnäring för unga talanger. 

Oscar känner sig hemma här. Det märks i synnerhet i hans andra nummer, en alegria som pendlar mellan avslappnad lekfullhet och intensiva attacker. Oscars stora styrka är hans fotarbete. Han gör spännande rytmiseringar och besitter en styrka och uthållighet som låter honom fulkomligt briljera av virtuositet. Han visar upp sina halsbrytande fotkonster, om och om igen, tills han stannar upp, rycker på axlarna och ler mot publiken "ya no puedo más", nu orkar jag inte längre. Publiken skrattar och jublar, för de vet att det gör han visst.

Och han drar handen genom håret, tar tag i skjortkanten och ger ytterligare upppvisningar med sina vita flamencostövlar. Publikfrieri, javisst. Men vi har riktigt roligt år hans konster! Han vill verkligen inte skiljas från scenen och sin hejarklack. Till slut gör han sorti, steg för steg, genom att stampa lite på scenkanten, sen lite tystare på trappans första steg, ännu mindre på trappans andra steg och så till sist på själva stengolvet, innan han gör sin slutremate och springer in i logen. Publiken reser sig i stående ovation. Han har vuxit till sig, peñans lovande uppkomling!


 

Larachi flamenca, Sevilla 18 november  - 06

Larachi flamenca (flamenconatt på caló, de spanska zigenarnas språk) är en årlig flamencosatsning som lyfter fram unga talanger som ännu inte nått berömdhet. Platsen är Peña Torres Macarena, en av Sevillas mest betydelsefulla flamencoklubbar, med sin vackra patio där scenen står under bar himmel med ett apelsinträds lövverk som inramning.

Nu är det november och Larachi flamenca har flyttat in i peñans anrika lokaler. De mosaikklädda väggarna pryds av flamencofotografier från svunna tider. Det hänger en lista på peñans medlemmar, hundratrettio till antalet och titulerade med Don eller Doña. I baren serveras rioja, sherry och tapas. På träscenen i mitten står snidade, högryggade flamencostolar och väntar på kvällens artister.

Ana Calí är en ung dansare från Granada, som jag mest känner igen som Belén Mayas palmera, som briljerar med sina pataítas de bulería. Nu står hon på scenen själv, och det gör hon som en riktig flamenca med flera lager volangkjolar, sot runt ögonen och en röd ros fäst mitt över benan. 

Hon inleder med en soleá, en av de tyngsta och mest allvarsamma av flamencons danser. Först återhållsamma markeringar, koncentrerade, nästan bävande. Och så en explosion av stampar, som med tyngd och precision som fortplantar sig genom scenens golv och djupt ner i marken. Kompakta, exakta och fysiska. Och med ett ljud som en mullrande åskknall.

Det är som om hon i varje remate för en kamp, som om någon försöker trycka ner ner henne och hon till slut lyckas slita sig loss. Hon spottar och fräster, mascaran rinner längs kinderna och håret har för länge sedan slitit sig loss från de stela, omsorgfullt fastnålade vågorna. Hon vrider sig ur en imaginär fiendes grepp, som om hon utkämpade en strid, ett slagsmål. Envis, uppstudsig och tapper. Publiken ropar "Campeona" - mästarinna, som efter ett hundrameterslopp eller en brottningsmatch! Och kvällens match, den går Ana Calí definitivt segrande ur!

Hej alla flamencovänner, -aficionados, -artister, -amatörer, -älskare och andra flamenconördar!

Här är Sveriges första flamencoblogg (tror jag - annars får ni väl mailbomba mig och säga att jag är oförskämd och okunnig :) ). Här kommer jag att skriva om föreställningar, kurser, artister, nyheter, intryck och upplevelser i flamencons underbara värld.

Vamonos!
Åsa
www.flamenca.se